Brev till Eva

Hej Eva!

Nu närmar vi oss en jul igen, den andra julen utan dig. Jag är ju nu som jag nämnt så van vid att du inte finns hos mig så att det känns normalt. Någon gång dyker du upp när vi pratar om något minne av dig eller när sönerna pratar om sin fina mamma och säger att dom sörjer ännu. Kyrkomusiken öppnar också vägarna till dig. I morse var Anders i Imanuelkyrkan på luciakonsert och mindes dig. Det var där vi var ibland tillsammans med honom.

Allt pekar mot att jag fortsätter vara tillsammans med Monica. Hon växer i mina känslor och det ser ut som att min ständiga längtan till den totala friheten flaxar all världens väg. Det går inte att styra över sig själv. Det är känslorna som styr. Man bara åker med.

Dock kan jag inte bli sammanboende med en ny kvinna igen. Där går gränsen. Hoppas att den förblir där.

För övrigt så trivs jag jättebra med livet men visst känner jag saknaden av dig. Inte minst när jag skrev den meningen. Jag minns ju hur fint vi hade det alla jular i fjällstugan och på Änglagård med grisfötter, lutfisk och varandra.

Brev till Eva

Hej igen Eva!

Nu sitter jag ensam i Monicas hus i Frankrike i regn och kyla, efter dessa mått mätt. Endast 10 grader. Monica kommer på fredag. Det tog ett dygn att få varmt i detta stenhus med stora stenar i innerväggarna. Det har varit en ladugård och järnringarna efter djuren sitter på väggarna.

Jag tog ledigt i eftermiddag och körde en runda på alpvägarna. Ibland åker man verkligen på en bergshylla med stup vid sidan.

Som vanligt sitter jag här och jobbar också. Våra nätverk som du började tröttna på lever vidare. Ibland får jag in någon ny deltagare och då får jag full fart igen. Monica startar sitt första nätverk inom kort. Vi samkör numer också våra seminarier för nätverksdeltagarna.

Man skall ju vara igång och göra något meningsfullt istället för att bara vara pensionär. Då lever man längre sägs det. Dock inte du!!!!! Det känns också bra att fortfarande vara med på livets bana och det finns gott om tid för njutning och upplevelser också.

Här nere i mörkret och regnet kan man sitta och filosofera över sitt nya liv, utan dig, som jag brukar göra. Jag är ännu inte färdig med hur det skall vara. Denna "stöpslev" ser ut att bli långvarig.

Imorgon skall det bli soligt och 17 grader nere vid kusten så jag tar nog en tur ner till Cannes som ligger här strax intill. Där har jag aldrig varit.

Brev till Eva

Hej igen Eva!

Igår när jag tog min kvällsfika i förmaket på Änglagård i min ensamhet tänkte jag på att livet nu består utan dig. Det börjar kännas normalt att inte du finns med.

Jag tänkte på när jag i samma rum kände den nog maximala sorgen efter dig. Jag var helt förtvivlad. Det var på valborgsmässoafton förra året, några veckor efter din död.

Sorgen kommer inte numer i intensiva perioder som den gjorde förr, då jag måste sitta och gråta. Den finns nu som något beständigt i bakgrunden. Det känns bra att den finns och att den aldrig lämnar mig.

Jag kan befara att alla mina aktiviteter, resor och olika bostäder förtränger sorgen men jag tror faktiskt inte att det är så. Jag gillar ju att sitta och meditera och begrunda, vilket jag gör ofta. Numer handlar dom stunderna snarare om framtiden än om det som varit.

Även när jag tittade på gamla diabilder från 80-talet härom kvällen så kom det ingen förtvivlan, snarare en jättestor beundran för hur fin, snygg och fräsig du var på alla bilderna.

Brev till Eva

Hej igen Eva!

Det har nu gått mer än ett och ett halvt år sedan du dog. Jag har nu bott i Frankrike sedan drygt två veckor. Om lite mer än en vecka åker vi tillbaka hem. Det är intressant att märka hur den annorlunda miljön kommer till mig när man ger den en chans. Jag har aldrig upplevt något liknande tidigare.

I förra veckan hade vi seminarium här, Monica och jag, för våra kunder. Det är förunderligt hur vi nu samarbetar på liknande sätt som du och jag gjorde.

Hon har så många likheter med dig. Hon till och med snubblar ibland, precis som du gjorde när du inte lyfte på fötterna tillräckligt.

Du finns hos mig om än inte lika påtagligt som förr. Skönt att jag kan prata med dig i detta forum. När jag är tillsammans med Monica är du inte lika närvarande som när jag är ensam.

Jag vet ännu inte hur mitt nya liv skall bli efter dig. Det är fortfarande i stöpsleven. Vi får se.

Brev till Eva

Hej igen Eva!

Jag känner att kontakten med våra fina barnbarn inte är lika frekvent sedan du har försvunnit. När du fanns så var vi en sådan fin helhet. Den lyckliga kärnfamiljen. Nu är det bara jag.

Jag reser, har olika aktiviteter och bor på någon av Monicas och mina olika boplatser som  tillsammans är 6. Möjligheten att umgås med dom små minskar.

Nu skall Monica och jag bo i hennes hus i Frankrike i 4 veckor. Jag får se hur det blir. Det kanske inte går? Jag kanske åker hem igen efter 3.

Ibland ser jag mitt nya liv som ett bekymmer. Jag kan inte sitta hemma själv en enda kväll. Storstädningen pockar på och den är ju så tråkig. Jag drar mig också för att köpa städning.

Ibland ser jag dock positivt på mitt nya liv som innebär en sådan stor frihet och möjligheter till nya upplevelser. Jag är ju i grunden en positiv person och en optimist men sedan du försvann så gäller inte det alltid. Jag har tappat fotfästet.

Brev till Eva

Hej igen Eva!

Min osäkerhet om hur jag vill fortsätta mitt liv består och jag svävar mellan relation och frihet. Jag tycker om båda och är också rädd och osäker för båda. Vilken situation!

Igår var Tomas och jag ute på Bullerön i skärgården. Den ligger nästan ytterst i havsbandet. Vilken naturupplevelse! Vattnet var klart med färgrik vegetation och många meters sikt ner i djupet. Bruno Liljefors ägde ön för 100 år sedan. Där hade han umgänge med Albert Engström m.fl. Vi var inne i hans hus! På vägen dit såg vi ett av hans motiv i verkligheten, ett mäktigt havsörnpar på en klippa. Man imponeras av deras storlek.

Som ofta vid havet kom du till mig när vi stod på öns utsida. Havets ständiga bränningar mot klipporna, dess blåa storhet mot den knivskarpa horisonten ger känslan av evighet. Den evighet som du nu är i. Tack för att du just då kom till mig när jag stod där tillsammans med vår son.

Brev till Eva

Hej igen Eva!

Jag skriver ofta till dig nu, senast igår. Det finns så många tankar i knoppen som far hit och dit.

Jag skrev igår att resten av livet, efter dig, blir bara en marginal. Det får ju inte betyda att jag lägger mig ner och är passiv. Tvärtom kommer jag att satsa på en ny framtid.

Ibland tänker jag på hur det hade varit om jag var död och du fortsatte i livet. Hur skulle jag vilja att du skulle leva ditt liv då? Naturligtvis skulle jag vilja att du hade levat livet och träffat nya män så jag gissar att du vill samma sak för mig.

Någon sorg och saknad skulle jag förstås vilja att du kände och det vet du ju att jag verkligen känner.

Den stora frågan är ju bara hur jag vill ha framtiden. Jag får så många goda råd från andra. Dock pekar råden i alla möjliga riktningar. Dom är ändå viktiga för mig. Frågan blir nyanserad.

Brev till Eva

Hej igen Eva!

I sorgen finns faktiskt en trygghet! Jag har minnet av vårt långa liv tillsammans. Alltifrån när vi träffades som unga i en het kyss på dansgolvet i Lund. När vi lekte oss fram i ungdomen. En salig lycka då allt var fint i vår förälskelse.

Vi skapade vår fina familj och ett liv som var riktigt bra. Alla 44 åren tillsammans med allt detta var underbara. Detta ter sig nu som livets stora sak och det som kommer att hända nu när inte du finns blir en marginal.

Det är då det känns tryggt att tänka tillbaka på vårt liv tillsammans. Du finns i sorgen och i minnena och det är det som är min fasta punkt numer.

Som Strinbergs novell "ett ark papper": "Han var stolt och lycklig för han kände att han hade ägt det skönaste"!

Brev till Eva

Hej igen Eva!

Nu var det länge sedan jag skrev till dig. Efter en intensiv sommar sitter jag nu ensam på Änglagård igen. Man måste ju vara ensam ibland för att begrunda och konsolidera.

Dessvärre känns det så meningslöst här när inte du finns. Med dig var det helt annorlunda. Nu är det själlöst. Jag tappar motivationen för allt det som var kul och meningsfullt när du var med.

Jag är nu mer vilsen än någonsin efter din död. Hur skall jag leva mitt liv? Efter chocken över att du försvann så inträder nu ett fortfarighetstillstånd och mycket ter sig annorlunda. Jag kan inte sticka under stol med att jag fick en gnista av frihet som var helt ny för mig när du dog. Jag gjorde allt det som jag inte kunde göra när du fanns. Jag var spontan och gjorde det som för stunden föll mig in. Den möjligheten har jag ännu men friheten är förknippad med ensamhet. Relation är förknippad med ofrihet.

Hur vill jag ha det? Allt är en enda röra.

Jag blir rastlös av dagar när inget händer men jag har fått rådet att det är viktigt att stanna upp och också att ha det tråkigt ibland. Kanske det är nyttigt att tänka efter och reflektera. Då kanske det känns bättre sedan.

Brev till Eva

Hej igen Eva!

 

Vad lätt det är att skriva till dig. Det kommer ju rakt från hjärtat. Det är bara att vidareförmedla vad hjärtat säger.  

Jag befinner mig mellan ett lyckligt, fritt liv, å ena sidan och sorgen efter dig å den andra. Det går faktiskt bra och på något sätt känns det som om det finns en skönhet i sorgen, något positivt. Det är paradoxalt som alltid när det gäller livet. Inget är enkelt och entydigt. Alla sanningar gäller. I sorgen finns du fortfarande kvar i mitt liv.

 

Sorgen är kärlekens skuggsida var det någon som sade. Kärlekens pris är sorgen sade någon annan tänkare. Det är kanske därför det finns en viss njutning i sorgen för den är en del av kärleken till dig.  

 

För övrigt fortsätter jag mitt högaktiva liv med nya ingredienser av olika slag. Jag njuter av det i fulla drag och hoppas att du inte misstycker. Jag tror faktiskt inte det. Ibland kan jag som svensk tänka att så här roligt får man väl inte ha men jag struntar i det och tar för mig av det fantastiska som livet erbjuder. 

Brev till Eva

Hej Eva!

Idag har vi firat lille Gustavs 1-årsdag. Alla var där. På honom ser vi hur lång tid det var sedan du dog. Han föddes ca 2 månader efter din död.

Imorgon åker Tomas och jag med de två små, Astrid och Selma, till Monicas hus i Frankrike. Ingen av oss har bott där ännu så det blir spännande. Vi är där en vecka ungefär.

Du var hos mig med ditt väsen idag igen när jag körde från Monica i Timmernabben. Du kom ganska snart efter min avfärd. Jag fick skärpa mig så att jag inte visade min sorg vid Gustavs födelsedagskalas med alla släktingar. När dom hade gått och jag blev ensam med Anders och Erika så brast det och jag släppte ut sorgen.

På hemvägen åkte jag till din grav. Det har kommit dit lite blommor nu. Dock känner jag inte att du finns där utan du kommer spontant var jag än är.

Brev till Eva

Hej igen Eva!

Igår var jag vid din grav och jag tycker att dom är lite dåliga på att förse den med blommor trots att jag har beställt det. Just nu sitter jag i vår fjällstuga med ca 6 grader varmt ute och ibland svichar det förbi en snöby. För en vecka sedan var jag med Monica utanför Nice för att ta över hennes hus där. Då var det 35 grader varmt.

Tomas arrangerar ett stort midsommarkalas på Änglagård så jag åker förbi där och klipper gräs så att det ser hyfsat ut när dom kommer.

I lördags var Monica och jag för första gången hos Tomas och Sara på middag. Det var trevligt och glatt! Anders är inte mogen att träffa henne än. Han vill tillsammans med sin familj leva vidare i minnet av dig vilket vi alla har full förståelse för.

Alltid när jag är ensam, som jag är nu, tänker jag gång på gång på dig. Du kommer ständigt upp i mina tankar och ibland gråter jag fortfarande en skvätt. När jag körde upp igår spelade jag den spellistan som var aktuell före din död. Jag mindes låtarna från när du bröt foten vid jultid och när du var igång igen vid februari/mars. Då var det Petra Marklund med "Händerna mot himlen" och texten: "Tror du att vi skall leva länge tillsammans, det tror inte jag!". Det var också "En lång väg tillsammans" med Tomas Ledin. Den sista innan du dog i april var "Gabriella sång" med texten: "Jag vill känna att jag lever all den tid jag fått"

Det verkar som spellistan gav en föraning trots att vi inte förstod det då, Möjligen anade du?!

Brev till Eva

Hej igen Eva!

I fredags var jag på begravning igen. Den första sedan din. Det var Rolf Pettersson i Sala som har dött av en ovanlig nervsjukdom endast 65 år gammal. Samma ålder som din! Det var en fin begravning och sorgen efter dig kom fram igen när kyrkklockorna ringde.

När jag och barnen var hos dom på middag förra sommaren så kom Rolf, då fullt frisk, och beklagade vår sorg efter din bortgång. Ingen visste då att han själv skulle vara död om ett år.

Efteråt tog Tomas och jag årets första bad i Sandviksbadet i Sala som ligger precis intill vår gamla sjötomt där vi hade 13 lyckliga år tillsammans med våra barn.

Nu går livet vidare och sommarens planering står för dörren. Det är ett pusslande att få ihop allt med våra många boplatser i kalendern. Igår var Monica med för första gången i ett nätverksmöte. Hon var också med på seminariet för två veckor sedan. Vi samarbetar allt mer. Det är förunderligt hur lik hon är dig, men ändå så annorlunda. Jag hoppas att du inte tycker illa om detta?

Brev till Eva

Hej igen Eva!

Nu när det har gått ett år sedan du lämnade mig tänker jag ibland på hur det var för ett år sedan. Jag minns min förtvivlan när jag satt ensam på Änglagård förra valborgsmässoafton. Jag tänkte på att vi var ett sådant starkt team du och jag tillsammans. Nu var det slut och jag var halv. Jag tänkte också på när Anders, Erika och Melvin var hos mig ensam på Änglagård och hur de kände tomheten efter dig. Vi grät när de åkte hem och jag stod ensam och vinkade på samma plats som du och jag brukade stå och vinka.

Nu är allt förändrat. De var ofta på Änglagård hos oss och nu nästan aldrig men jag är ju knappt där själv numer.

Jag måste dock medge att jag också älskar friheten, att göra precis vad jag vill. Den har jag exempelvis nu, kommande helg, när Monica håller seminarier i Riga. Jag brottas ofta med tankarna på frihet/ensamhet kontra relation. Just nu känns det som att jag inte kan ha något absolut tillstånd av något. Ensamheten är skön när den är tillfällig och självvald men den kan bli påfrestande när den är total. Jag inser att den är en omöjlighet för mig men ändå kittlar tanken och lockar.

Tills vidare flyter jag vidare enligt "kork-filosofin" för att se var jag hamnar.

Brev till Eva

Hej igen Eva!

I förrgår var det ett år sedan din begravning och imorgon är det 42 år sedan vi gifte oss. 41 lyckliga år var vi gifta och dessförinnan var det 3 lyckliga år tillsammans efter, som Frank Sinatra sjunger: "Strangers in the night exchanging glances", natten mellan 30 och 31 maj 1969.

Jag går nu in i år två efter att du lämnade mig. Jag fortsätter att njuta av livet trots att du inte finns hos mig. I övermorgon tar jag upp Monica till vår fjällstuga för första gången. Det verkar finnas snö där ännu så att vi kan åka skidor.

Monica och du har så många likheter och tillika så många olikheter. Vi reser i varandra men också i oss själva när vi speglar oss i varandra. Det är en spännande resa. När man har varit tillsammans så länge som du och jag fick vara ändå, trots din tidiga död, så kändes det som att vi kunde varandra.

Du sade vid talet på min 60-årsdag att vi hade "hoppat" tillsammans många gånger och att du ville hoppa fler gånger tillsammans med mig. Vi stod säkert inför nästa "hopp" när du så grymt berövades möjligheten att hoppa.

Jag hälsade i helgen på ett par i vår ålder där mannen drabbades av att delar av hjärnan slogs ut för 14 år sedan. Han är sedan dess oförmögen till kommunikation och starkt begränsad i rörelseförmågan. Han sköts av sin fru och av assistenter sedan dess. Jag känner att vi får vara lyckliga för att inte du drabbades av ett sådant tillstånd vilket hade varit grymmare, som jag upplever det, för både dig och mig. Om din operation i hjärnan "hade lyckats" så hade du sannolikt också hamnat i det tillståndet.

Brev till Eva

Hej Eva!

Nu har jag varit på Änglagård sedan i fredags. Det var rekordlänge sedan jag var här. Det var i julas. Jag sitter nu på din arbetsplats och jobbar. Du fick ju den bästa platsen så nu har jag tagit den. Jag trodde ett tag att jag skulle sälja Änglagård nu när Monica och jag har 6 bostäder sammanlagt. Men inte! Det går inte. Det är ju så fint här.

Sedan du dog har jag inte funnit någon glädje i att göra saker på gården men nu börjar det vara roligt igen. Jag har satt upp ett nedfallet stuprör, justerat timmerhuset vid sjön så att man kan öppna dörrarna igen och röjt i björkdungen mot Siri.

Dessutom finner jag ro här i mitt numer vilda liv. Här är jag mitt ute i den fantastiska naturen med ödslighet, vårfågelkvitter och vårluft. Jag har inget behov av att åka någonstans utan sitter här och mediterar och tänker på allt som har hänt och som är på gång. Jag minns också dig och allt vi gjorde här. Det är nu exakt tio år sedan vi övertog gården.

Jag fick kaffe hos Siri igår och då fick jag veta att jag hade gråtit vid minnesgudstjänsten i kyrkan här vid allhelgonahelgen i höstas. Ändå gick jag in diskret och satte mig längst bak för att inte bli sedd av dom andra i min sorg. Ändå hade det gått ut över bygden så att jag fick veta det av Siri nu ett halvt år senare. Här går minsann informationen utan hjälp av facebook.

Ikväll åker jag ner till Stockholm igen för vidarebefordran till Monicas hus i Timmernabben och bekanta i Karlskrona, Lund och Malmö.

Brev till Eva

Hej Eva!

Idag är det precis ett år sedan du dog. Det är overkligt att du har varit borta ett helt år. Jag försöker föreställa mig hur det var när du gick omkring här i lägenheten men det är svårt. När jag tänker efter så kan jag se dig på din arbetsplats vid fönstret mot gatan eller när du kommer in i hallen efter din morgonpromenad. I söndags vara Tomas och Anders här med familjer med anledning av ettårsminnet av din bortgång. Alla känner fortfarande starkt tomrummet efter dig.

Jag har för varje dag gått igenom din sista tid och din hjärnblödning för fyra dagar sedan som ledde till väntan mot döden som kom idag. Jag fick nyss anledning att se din fina skrivstil i dina sista arbetsnoteringar och sorgen grep tag i mig. 

Allt detta samtidigt som Monica och jag nyss kom hem från Frankrike där hon skrev på kontraktet för ett hus norr om Nice. Inflyttningen sker i början av juni.

Tänk om jag hade vetat detta för ett år sedan mitt i sorgen. Det är förunderligt hur livet kan förändras på så kort tid.

För mig är det paradoxer som är så stora så att jag inte ännu kan förstår dom eller härbergera dom fullt i mitt medvetande. Jag bara åker med.

Brev till Eva!

Hej Eva!

Jag trodde att sorgen efter dig skulle avta med tiden men så är det inte. Den tycks gå i vågor. Den har ökat senaste tiden.

Jag frågar mig ofta om jag har gett den sin tid eller om jag genom alla aktiviteter har flytt från den? Den kommer när jag är ensam. Det är nog nyttigt att vara det och att få låta den komma fram. 

Den är svår att definiera. Den finns som något väsen. Den definition som jag kan hitta är att den ju är du! Sorgen är skuggan av kärleken var det någon som sade

Jag kan också se det som positivt att du genom allt detta fortfarande finns hos mig och inte försvinner helt. Du finns kvar hos mig resten av livet tillsamman med allt annat som händer och kommer att hända.

Brev till Eva!

Hej Eva!

Igår träffade Tomas min nya kvinna Monica för första gången. Hon och jag har ju nu varit tillsammans i 5 månader men saken är naturligtvis känslig för våra barn i saknaden efter dig.

Mötet gick bra och båda uppskattade varandra. Jag hoppas att du kan förlika dig med att dessa steg nu närmar sig. Vi får se när även Anders och deras familjer är mogna. Jag förstår verkligen att det hela är känsligt för dom. För att inte tala om våra barnbarn som hann få ett fint minne av dig.

Det närmar sig ju också att det har gått ett år sedan du lämnade oss, den 5 april. Jag läser i min dagbok vad vi gjorde den sista månaden av ditt liv. Tänk om vi hade vetat att du skulle dö kort därefter. Vi anade intet, utom du som ju hade en viss känsla av att dina dagar var räknade. Förunderligt är det alltsammans. Vi vet så lite om morgondagen.

Brev till Eva

Hej Eva!

Nu har Monica och jag varit i Indien. Som du kommer ihåg pratade jag ofta om att jag ville åka dit.

Bland annat tog vi del av den hinduiska religionen och filosofin. Man tror där på reinkarnationen. Dom döda kremeras, "blir av med sin kostym", så att själen kan gå vidare. Den uppstår i ett nytt liv. Om man har varit god så får man ett bättre liv i nästa.

Du var så god under ditt liv så du finns nog nu i ett fint liv vill jag hoppas och tro.

Idag kom "Myrorna" och hämtade alla de kläder och skor som fanns kvar efter dig. Det var mycket. Det kändes hårt när jag såg den där fina dräkten och den fräsiga jackan som du brukade ha. En del galjar hakade fast i kanten på en plastsäck. Det kändes som att det var du som klamrade dig fast och ville stanna kvar.

Jag kom att tänka på när jag kysste din varma fina hand när du låg för döden. Det kändes som att den bad om hjälp att få stanna kvar i livet. Jag kände mig så maktlös inför din vädjan.

Jag har ofta också relaterat till texten i "Håll mitt hjärta" som Anna Reader sjöng på din begravning:

"Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta - ta min själ

Håll mitt hjärta - håll min själ
Låt mig bara stanna här"

Jag hoppas att hinduerna har rätt.

Brev till Eva

Hej Eva!

Igår var jag inne i din dator igen. Jag skulle göra utskick för vårt (mitt) nästa seminarium för våra kunder. Jag ville komma åt din mail-lista. Då kom tårarna igen när jag läste dina sista mail.

Dom du skickade till dina kunder och bekanta var så varma, fina, omtänksamma och framåtriktade. Själv är jag lite mer rakt på sak, men inte du. Dom var personliga och du önskade dom lycka till var och en på sitt speciella sätt.

Mailen med våra barn var framåtblickande och du föreföll inte då ha en förnimmelse om att du snart skulle dö! Det sista mailet som du skickade till mig endast två dagar innan du dog är så gripande och jag tror att jag har återgivit det tidigare i ett brev till dig men här är det igen, ordagrant:

"Puss och puss från en skraltig liten Eva"

Brev till Eva

Hej Eva!

Nu har jag varit ensam i fjällstugan i en vecka. Det blev inte så mycket jobbat. Jag kunde inte hålla mig borta från den goa snön. Det blev 10 mil skidor på 4 dagar. Det var fint. När du fanns hos mig blev det kanske bara några mil på samma tid. Men det var fint ändå. Då hann man sansa sig och njuta av naturen.

Trots att jag försöker vara som en "kork" och flyta med flödet så kan jag inte låta bli att fundera över hur mitt liv skall fortsätta. Det är skönt att vara ensam och fri men det kan också bli lite för mycket av det. Så känns det nu. Jag inser att det nog är omöjligt att leva ensam, även för mig som tror mig gilla det.

När friheten och ensamheten var ny, vid sidan av sorgen efter dig, så kändes den spännande men nu börjar jag redan tröttna på den. Monica och jag har ju långa perioder när vi inte träffas och det är nog nyttigt så man får känna på hur alternativet är.

Det kanske är som det står på en sida i min Toscanska kokbok med stora bokstäver över en helsida med Toscanska landskapet. "En dag utan kärlek är en förlorad dag!"

När jag nu kom hem till Stockholm så såg jag att det korrekta citatet är: "Förlorad är all tid som ej levts i kärlek"

Brev till Eva

Hej Eva!

Monica och jag har varit i Provance och tittat på hus till salu och åkt skidor i alperna. Det var en fin resa och Monica har gett ett bud på ett stenhus i en liten by som klättrar på en bergssida några mil norr om Nice. En timme till havet och två timmar till pisterna i alperna.

Resan var intensiv med många intryck och det är först nu när jag är hemma igen som du dyker upp igen i mina tankar.

Jag åker upp till vår fjällstuga imorgon för att jobba därifrån som vi brukade göra och för att åka längdskidor. Jag är ensam där och har behov av att konsolidera mina tankar och upplevelser. Det skall bli fint tror jag.

För övrigt fortsätter jag i "kork-filosofin". Jag driver med livets flöde utan att styra själv. Jag kommer dit jag kommer. Ibland tror jag att allt är förutbestämt eller att det är någon som styr. Det kanske är du?

Brev till Eva

Hej Eva!

Jag ser allt som vi har byggt upp tillsammans som nu bara är mitt. Du berövades detta liksom också jag skall berövas det när det är dags. I min ålder ligger det inte alltför långt bort. Egentligen inte i någon ålder.

Det är svårt att förstå att du plötsligt inte finns. Det kunde lika väl vara tvärtom att jag var död och du levde vidare. Jag försöker fatta men kan inte. Min förmåga räcker inte. Jag stöter på en vägg som förblir fast. Tankarna bara studsar tillbaka hur många gånger jag än försöker få igenom dom.

Den tid som återstår för mig fyller jag med mycket. Jag lever som om jag tror att jag aldrig skall dö. Det är nog bra ändå att ha den inställningen.

I ett annat perspektiv har det nu blivit naturligt att du inte finns här hos mig. Motsatsen skulle nu kännas onaturlig, på något sätt. Jag har redan vant mig vid ett annat liv. Eller så är det inbillning och jag får en rekyl framöver. Jag får se.

Livet är komplext och fyllt med paradoxer.

Brev till Eva

Hej Eva!

Igår var jag vid din grav. Snön låg över ljungen. Dock kommer inga känslor hos mig av större betydelse när jag är där. Dessutom blev jag störd av telefonsamtal och SMS. Känslorna kom däremot vid mina föräldrars grav dom första åren efter deras död. Å andra sidan tänkte jag aldrig på dom mer än en gång per år när jag åkte till Kalmar för att minnas dom vid sin grav.

Med dig är det tvärtom du kommer till mig vid andra tillfällen än vid din grav. Eftersom det var tjugonde dag Knut igår tog jag bort det julkort med barnbarnen som Tomas, väl inplastat, hade satt vid din gravsten. När jag slängde det idag så kom du till mig istället. Jag tänkte på det fina som Tomas gjorde. Han ville att du skulle få uppleva dom små när det var jul.

Då gick tankarna vidare till att du ju faktiskt är död. Det är så absolut att bara ryckas bort och inte få vara med längre. Att berövas allt det fina som händer och bara vara borta och inte finnas. Vi var ju mitt i vardagen med alla aktiviteter, planeringar och glädjeämnen. Så plötsligt, ingenting!!!! Jag tycker så synd om dig! Så förgängliga vi är. Det kan vara nyttigt att vara medveten om det. I allt det som händer i mitt liv nu så dyker du upp ibland och jag får vara tillsammans med dig i tankarna.

Något som jag upplever alltmer är vilka stora likheter Monica har med dig. Ni är företagskonsulter båda två och har i stort samma beteende. Igår korrekturläste hon upplägget för nästa seminarium precis som du brukade göra och med ungefär samma synpunkter. Hon till och med använder samma uttryck som du brukade göra. Hon har ungerfär samma förhållningssätt till mig som du hade. osv.

Brev till Eva

Hej Eva!

Det nya året kör igång med en rivstart och jag känner mig riktigt uppåt.

Om två veckor åker Monica och jag till Provence för att kolla på hus som hon tänker köpa där. Sedan åker jag skidor i alperna några dagar. Det senare har jag inte gjort på många år. Det skall bli kul att åka på karving-skidor i dom stora skidsystemen. Att titta på hus i Provence blir ju också spännande.

I slutet av februari åker Monica och jag till Indien. Det är en gammal dröm, som du vet, att få komma dit.

Det kanske också hinns med skidor i fjällen några gånger.

Utöver detta tänker jag ge järnet på jobbet. Jag har precis bestämt nästa nätverksseminarium som blir på byggnadsfirman Einar Mattson i maj. Det är ett familjeföretag som jobbar framgångsrikt med sitt varumärke utåt och inåt. Einar Mattson, grundaren, fördubblade omsättningen i företaget mellan sin formella pensionsålder som då var 67 år tills att han var 96 år. Han ledde företaget fram till dess och dog när han var 97 år 2001. Det är ett föredöme minsann. Man är bara i starten av sin karriär nu.

Imorgon har jag middag för 10 personer och 4 barn. Det verkar som att jag trivs bäst med högt tempo numer, men jag skall försöka att ha tråkigt och lugnt också någon gång.

Brev till Eva

Hej Eva!

Nu är det nytt år och alla barn och barnbarn är i vår fjällstuga tillsammans med mig. Vi mindes dig vid nyårsmiddagen och vi beskrev var och en våra känslor efter din hastiga död i våras. Gemensamt för oss alla är att vi tycker att det fortfarande är så overkligt att du som var så full av lust och energi skulle dö så hastigt.

Nu är vi inne på det nya året och jag fick en hälsning från vår vän Ami Lönnroth idag: "Nu är det nytt år, nya möjligheter, nya erfarenheter - och alla de gamla lagrade som årsringar!" eller som en granne här uppe i fjällen sade: "Var sak har sin tid" (det står också i Predikaren).

Kanske jag nu mera kan blicka framåt mot allt det nya och spännande som skall hända medan jag är lycklig över allt det fina som du och jag hade tillsammans.