Brev till Eva

Hej Eva!

Idag är det precis ett år sedan du dog. Det är overkligt att du har varit borta ett helt år. Jag försöker föreställa mig hur det var när du gick omkring här i lägenheten men det är svårt. När jag tänker efter så kan jag se dig på din arbetsplats vid fönstret mot gatan eller när du kommer in i hallen efter din morgonpromenad. I söndags vara Tomas och Anders här med familjer med anledning av ettårsminnet av din bortgång. Alla känner fortfarande starkt tomrummet efter dig.

Jag har för varje dag gått igenom din sista tid och din hjärnblödning för fyra dagar sedan som ledde till väntan mot döden som kom idag. Jag fick nyss anledning att se din fina skrivstil i dina sista arbetsnoteringar och sorgen grep tag i mig. 

Allt detta samtidigt som Monica och jag nyss kom hem från Frankrike där hon skrev på kontraktet för ett hus norr om Nice. Inflyttningen sker i början av juni.

Tänk om jag hade vetat detta för ett år sedan mitt i sorgen. Det är förunderligt hur livet kan förändras på så kort tid.

För mig är det paradoxer som är så stora så att jag inte ännu kan förstår dom eller härbergera dom fullt i mitt medvetande. Jag bara åker med.