Fortsättning på chefsnätverkets besök på det effektiva industriföretaget

Efter att ha skottat snö på Änglagårds hustak i den vackra vårvintermorgonen, vilket ger en utmärkt motion, fortsätter jag med gårdagens inlägg.

Vi är alltså med ett chefsnätverk på ett industriföretag där man har lyckats få med sig medarbetarna i utveckling och effektivisering. Detta är ett långt tålmodigt arbete där medarbetarnas förtroende för ledningen sakta byggs upp.

Ett litet exempel på medarbetarförslag var att varje arbetsstation sätter ut en flagga när inlagret skall fyllas på. Truckförararen kan då se på långt håll att påfyllning behövs och han/hon behöver inte köra fram för att kolla.

Inga robotar finns i produktionen trots att detta mycket väl skulle passa in. Detta till skillnad från så många andra liknande industrier där man kan se hur människor successivt byts mot robotar. Man är angelägen om att produktionen skall vara så tekniklätt som möjligt. Fördelen med detta är att det är enkelt att prova och införa alla de förbättringsförslag som kommer.

Ett annat tvärtomtänkande är det exempel som vi fick vid vår rundvandring i produktionen. Vår värd bad oss iaktta en medarbetares montering av två maskindelar med hjälp av travers. Han höll på med detta några minuter tills "klicket" hördes då delarna kom i rätt läge inbördes. Vi fick uppgiften att bedöma hur produktiv medarbetaren var. Vårt svar blev att han var 100% produktiv för han jobbade ju hela tiden. Vi fick då veta att han var ju bara produktiv när det lilla "klicket" hördes allt annat var ju logistik. Logistik skall minimeras.

Nyligen hördes företaget VD ondgöra sig över att så många företag friställer medarbetare i dagens kärva läge. Man skall istället passa på att utbilda medarbetarna nu när det är låg produktionsvolym säger han. "Hur skall de annars få förtroende för företagsledningen om de kastas ut genast när det går dåligt!"

Chefsnätverkets besök på ett företag med effektiv produktion

Idag snöar det på Änglagård. Snötäcket på 70 cm blir lite tjockare. Det blir till att starta traktorn och skrapa snö ikväll. Under tiden är fåglarnas vårsång i full gång. Vilken härlig symfoni. Hackspetten sköter trumvirvlarna. Instrumenten växlar. Om 4 dagar är vi tillbaka i Stockholm.

Jag drar mig till minnes ett möte vi hade i ledarnätverket i augusti förra året. Det var strax innan den plötsliga finanskrisen slog till i Sverige. Vi var på ett av Sveriges större industriföretag. Där produceras efter löpande-band-principen. Då var orderböckerna fulla. Ett års leveranstid gällde. Idag är det annorlunda med den saken.

Det som bland annat imponerade mycket på chefsnätverket var det stora engagemanget man hade fått bland sina anställda i att ständigt förbättra och effektivisera. Exemplet är åter ett sådant där den fina strategin inte bara finns skriven utan också tillämpas i praktiken. Man jobbar i team och det löpande bandet går i jämn takt så att alla jobbade när vi var där. Kaffepaus tar alla på samma gång.

Jag har varit på mängder med besök i olika arbetsmiljöer och erfarit att man kan känna vilken stämning som råder efter en kort stund. Här kända jag samma stämning som när vi var på studieresa med våra nätverk för ledare i Gnosjö för att studera "Gnosjö-andan". Alla såg glada och optimistiska ut och arbetade i till synes lugn, värdig men effektiv takt. Det påminner om tomteverkstan på TV på julafton kl 15,00. Där jobbar ju alla till och med i takt!

Att var effektiv är ju inte att arbeta fort utan att arbeta rätt. Att undvika misstag. Var gång som något fel uppstår så frågar man sig hur har detta gått till och hur skall vi undvika att något sådant aldrig inträffar igen. Om man får med sig medarbetarna i detta resonemang har man kommit en god bit på väg. Jag tänkte att hur skulle det vara om alla passagerartåg-drivande företag började resonera på samma sätt. "Oj, tåget var försenat! Vad skall vi göra för att aldrig det skall inträffa igen?"

Fortsättning om chefsnätverkets besök på detta företag följer imorgon!

Intryck från en organisation i stark utveckling

Vi har rullande värdskap för mötena i vårt nätverk för chefer. Det innebär att vi får många intryck från olika miljöer och organisationskulturer. För en tid sedan var vi hos en av nätverksdeltagarna i en kommun. Det är en kommun som länga har haft samma politiska ledare vilket har skapat kontinuitet i utvecklingsarbetet. Detta är en god faktor när organisationer skall förändras och utvecklas. I denna kommun har valfrihetsreformen och konkurrensen i kommunala tjänster utvecklats långt. Varje medborgare får välja leverantör av service från förskola till äldreomsorg. Man jobbar också med internationell samverkan. Man har vänorter i olika länder och de kommunala cheferna och medarbetarna får många tillfällen att lära av andra och att jämföra sina verksamheter med motsvarande i andra länder.

Det senaste som vi blev förevisade i ledarnätverket var den flexibla minimala kontorslösningen för kommunledningen. Hela ledningen inklusive kommundirektören sitter i ett nytt kontorslandskap. Dom hade ett innan också. Man sitter där man vill, enskilt eller tillsammans med andra. Om man så vill får man sitta hemma och jobba eller på andra håll. Inga begränsningar finns. Varje chef har en liten låda på ca en halv meter i fyrkant där de egna dokumenten och sakerna finns. När vi var där hälsade vi på kommundirektören som satt i en fåtölj med sin dator och jobbade. En gång i veckan står han i trappan i stora foajen och informerar alla kommunanställda som väljer att vara där. Meningen är att ledningens nya kontorslösning skall införas i hela kommunala organisationen. Mycket klokt således att ledningen börjar med att införa det nya hos sig själv som föredöme för resten av organisationen.

Kommunens vision är enkel: Öppenhet och mångfald. Grundläggande värderingen är: Förtroende och respekt för människors kunskap och egen förmåga - samt för deras vilja att ta ansvar. Vi som var där i chefsnätverket tyckte att mycket av det som fanns i strategin stämde med verkligheten. Det är inte alltid så.

Vårt ursprung ger vägledning i nuet

På kvällarna fortsätter vi att renovera Änglagård. Vi har försökt att återställa gården till det skick som den var i slutet på 1800-talet. Några rum är intakta sedan dess såsom de stora verandorna, övre och nedre hallen samt tamburen. Dessa utrymmen har alltid varit kalla och inte använts så mycket eller inte varit så noga med att modernisera. I alla övriga rum finns kakelugnar eller vedspis. Förmaket är också intakt.

Just nu tar vi fram det ursprungliga innertaket på ett av sovrummen. Det har dolts av först papp, kanske på 20-talet och sedan av någon slags spånskiva på sjuttiotalet så att man inte kunde se den övre delen av kakelugnen. Under masonitskivorna på väggarna (70-tal), döljer sig i alla rum de gamla tapeterna. De sitter på papp utanpå det timmer som är så hårt att det inte går att spika i. Vilken skillnad det är på de bräder som vi köper på byggvaruhuset som är så mjuka. Förr valde man ut trä som hade växt långsamt så att det skulle var god kvalitet. Nu använder man trä som växer fort så det skall bli billigt. De gamla tapeterna brukar ytterst ha en försiktig ofta gul 30-talstapet, under denna en något mer mönstrad och färgglad tapet från tidigt sekel samt underst en mörk och murrig tapet i brunt eller blått med guldmönster. Genom att fukta tapeterna så kan man riva fram de olika lagren. Vi har ramat in en sådan vägg som vi kallar för "själar från gångna tider".

Det är alltid intressant att återkoppla till historia och ursprung på olika sätt. Det ger vägledning i nuet. I salen har vi fyra foton från huset, ett från 1880 med husets grundare, ett från 20-talet när man sitter på häst utanför verandan, ett från 60-talet med syföreningsmöte i förmaket. Vi har kompletterad med en bild på semiariedeltagarna från vårt nätverk för chefer från 2000-talet. Det är alltså 40 år mellan varje bild. I sommar är det dags igen för seminarium för chefnätverket på Änglagård, då på temat "vägval och uppbrott".

Det finns få fall av utbrändhet i våra chefsnätverk

Idag är det "varmt" på Änglagård, -1, efter den stränga långvariga kylan. Molnen ligger tungt över den vita sjön, fåglarna kvittrar och i den maffiga vårdbjörken hörs hackspettens kulspruta. Det börjar snöa lätt. Jag tänker på helgens sköna skidturer. Jag har dragit nya skidspår genom den 70 cm djupa lössnön genom skogen. Vilken motion man får. Vi är endast två i trakten som åker skidor och lägger spår. Dom andra kör skoter eller ingenting alls. Om en vecka är vi tillbaka i Stockholm.

Det gäller att ta vara på livet här och nu. Livet är direktsändning sade någon i TV under helgen. Jag tänker då på dom som jobbar mycket sedan mitt inlägg i fredags. Dom som planerar att jobba hårt nu för att kunna pensionera sig tidigt och njuta av livet. Något som slår mig dock är att under alla 17 år som vi har haft våra nätverk för chefer så är det få som har jobbat så mycket så att dom har blivit utbrända. De är färre än ena handens fingrar. En annan fundering är om utbrändhetsperioden börjar gå mot sitt slut. Dock är de fall som jag känner till både tragiska men även positiva i bemärkelsen att några har kämpat sig tillbaka till arbetslivet. Det är en hård kamp som kräver envishet och uthållighet. Dessutom måste man bevaka sig själv så att man inte får återfall. Det påminner om missbruk, i detta fallet av arbete. Det händer också dessvärre att man inte kommer tillbaka, iallafall inte inom överskådlig tid och inte i liknande arbetsuppgifter som man hade. Att arbeta ständigt, bli tröttare och tröttare, inte kunna sova utan sömnmedel att sakta men säkert med åren gå under för att bli söndertrasad är tragiskt. Till sist lider man av att någon prasslar med ett papper. Det är exempel på när det går riktigt illa. Det känns svårt att åse detta förlopp utan att kunna hjälpa. Egna och omgivningens höga förväntningar, föräldras krav, "duktig-flicka-syndrom" är faktorer som driver.

Glädjande nog är det som sagt mycket få i våra nätverk för ledare som drabbas av detta. Arbetet och arbetsglädjen är något av det bästa vi har när vi kan hantera det på ett rimligt sätt. Jag tror åter att min gamla devis, desto mindre arbete desto bättre resultat, även har en betydelse här. Eller omvänt om man arbetar ihjäl sig så blir resultatet dåligt.

Att disponera tiden är en central fråga i chefsnätverken

Då vi söker upp de chefer som vi vill ha med i våra ledarnätverk så visar en stor majoritet intresse. De flesta dock anger tiden som skäl för att inte kunna delta. Trots att den tid som går åt endast är marginell. Att ta sig den tiden är ju ändå att stanna upp, att satsa på sig själv och på sin egen utveckling. All annan arbetstid går ju åt att göra något för andra. Naturligtvis finns det många anledningar varför man inte vill prioritera chefsnätverk och man säger då att tiden inte räcker till.

Man undrar om det alltid har varit så, att tiden är en bristvara. Under de ca 17 år som vi har drivit nätverk för chefer så märker vi dock att bristen på tid har ökat. Det ideala antalet deltagare på nätverksmötena är ca 5 men våra grupper har ca 8-10 deltagare på deltagarlistan. Grupperna är alltså rågade för att det ideala antalet skall uppstå. Så var det inte på 90-talet. Då hade en större andel tid att komma. Man skulle kunna tro att anledningen är att ledarnätverken är mindre intressanta men så tycks inte vara fallet. Andelen deltagare som fortsätter år efter år har ökat. Ca 80% fortsätter år två osv. Flera har varit med i 10 år eller mer.

Diskussionerna i ledarnätverken handlar också mycket om disposition av tiden. De flesta cheferna jobbar mycket. En gissning är ca 10 timmar per dag i genomsnitt plus någon tid under helgen. De flesta av dessa tycks gilla denna situation. Extremfallen jobbar 16 timmar per dygn. Några av dom har blivit utbrända. Många strävar mot att minska arbetstiden och några lyckas. Det finns några som jobbar i stort sett normaltid ca 8 timmar per dag. Jag har då inte fått intrycket av att dessa åstadkommer ett sämre resultat, snarare tvärtom. Några är till och med riktiga stjärnor i ledarskap. Det är till och med livligt efterfrågat. Som en av de mest lyckade av dessa sade som metafor: "När någon kommer in på mitt rum med en apa på axeln så gäller det att apan sitter kvar på samma axel när denne går ut så att den inte sitter på min axel då."

Att skilja på "strunt och rosor" i livet och i ledarnätverken

När jag åter i morse satt och "inhämtade naturen" så kändes den som basen i tillvaron. Allt annat kommer till. Den samepräst som ledde vår resa för ledarnätverket på temat "samisk kultur" pratade om att den som enbart lever i staden tappar sina sensibler för naturen. Tillgången till den blir svåruppnådd känslomässigt och den kan för alltid försvinna ur livet. Kanske är dock behovet av natur individuellt och det finns andra områden att finna livets harmoni i för många människor. Det måste väl vara så när allt större del av jordens befolkning dras mot storstäder.

Den gamla klassiska svenska dikten kommer upp i mitt huvud: "Snus är snus och strunt är strunt om än i gyllne dosor men rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor"För mig är det viktigt att sortera ut vad som är rosor och vad som är strunt. Jag ägnar mesta möjliga tid å rosor. Det har med åren blivit tydligt. Det känns vad som är vad. När jag läser en dagstidning blir jag enbart trött. När jag läser en god bok blir jag upplyft och inspirerad. Dagstidningar läser jag inte alls sedan flera år. Det finns intressanta saker i dagstidningar men det mesta är strunt. Det är nyheter som är symptom på någon orsak som sällan berörs. Alla medier har ju dessutom blivit enkelriktade och ensartade.

I diskussionerna i våra chefsnätverk ligger det på mitt ansvar att sortera bort strunt och leda diskussionen mot det som är innehållsrikt. När frågorna kommer in på teorier som inte har någon verklighetsförankring så märks att engagemanget i chefsnätverket sjunker. När däremot diksussionen kommer in på nätverksdeltagarnas egna upplevelser ökar det. När ett nätverksmöte blir uppfyllt av en bukett med olika personliga upplevelser av arbetet, uppgiften och om livet ser man ofta en helhet och en behållning av mötets innehåll när det går mot sitt slut. Det är viktigt att det finns koppling mellan människans inre och vad som utstrålas och att det finns ett förtroende i ledarnätverket så att det inre får komma fram. Det är då det blir intressant.

Naturens stillhet

Bilderna är Änglagårds hörn i riktning mot skogen och härbret med det gamla isförrådet. Bilderna är tagna igår.

Sedan många år har vi arrangerat våra liv och vårt arbete så att vi kan arbeta i återkommande perioder på Änglagård och även i vår fjällstuga. Under dessa perioder brukar jag ägna en stund varje morgon till att sitta och ta in naturen i min själ. Detta sker i alla väder utom i snöstorm. Allas våra liv är ju ofta ett rusande för att få så mycket gjort som möjligt och vi missar ofta att stanna upp och reflektera och att njuta av det som finns omkring oss. Detta är för övrigt ett vanligt ämne på våra nätverksmöten.

Eftersom jag nu är på Änglagård, i Norrlands inland, så satt jag åter i morse och tog naturen till mig. Efter några minuter så kommer den. Då är den mäktig med sin totala stillhet och tystnad. Träden, de höga granarna står i givakt och sitter jag tillräckligt länge så talar dom till mig. Snön ligger djup, 70 cm, och idag har kylan kulminerat för denna gången. Det är bara -13 nu. Jag hör redan fåglarnas vårdrillar. Trots kylan. Det varslar om kommande vårtider. I busken intill börjar det flaxa och fladdra. Det visar sig vara några domherrar som hoppar mellan busken och den stora granen. Jag tänker att denna syn är bland de skönaste man kan uppleva. De röda maffiga domherrarna med lite grå konturer i dom snötyngda grenarna. Hade jag som vanligt rusat omkring med olika sysslor så hade jag inte fått uppleva detta. Man får en känsla av att vardagens alla aktiviteter och problem ändå är ganska sekundära. Det stora och viktiga är ju ändå naturen, den som vi ju faktiskt är en del av. Jag har ofta tänkt vid livets utmaningar och risktagningar. Det kvittar ju hur det går för går det åt skogen så flyttar jag till skogen. Naturen finns ju alltid där.

Det är nog bra att uppleva det vi har omkring oss, inte bara naturen utan också människorna, djuren, inredning, design, maten, vinet mm.

Människans flockmentalitet

Utifrån mina båda tidigare inlägg om perspektivet utifrån tiden och perspektivet utifrån rummet så ligger det nära till hands att reflektera över det liv som vi lever här och nu.

Jag hörde några förflugna ord i TV för en vecka sedan där någon expert uttalade sig om djurens respektive människornas sociala liv. Han gjorde jämförelser mellan djuren och människorna. Många djurarter lever i flock. Människan har också ett sådant beteende, till skillnad från katten som gör precis vad den vill och struntar i andra varelser. Förutom dom som den jagar och äter opp.

Vi människor är typiska flockvarelser. För oss är det viktigt att ingå i sociala sammanhang. Den som får leva ensam, oönskat, mår inte bra. Däremot mår vi bra av att vara ensamma då och då, när vi så önskar det. Kanske är det många som skulle vilja detta men aldrig får tid. Vi vill ingå i en flock och vi vill också har en viss position i denna flock. Olika människor väljer olika nivåer. Någon önskar en låg nivå och någon önskar en högre nivå. Min tolkning är att nivåerna i denna flock gäller vårt samhälles positions- och anseendekulturer. Problemen uppstår när vi får en högre eller lägre nivå än den vi önskar. Det senare fallet kan skapa många problem när vi upplever att vi inte får den uppskattning som vi önskar. För vissa är detta en sporre för att åtgärda situationen och för vissa kan följden bli utanförskap och utslagning. När vi hamnar i en högre nivå än vi önskat så kan vi hamna utanför vår kompetensgräns eller i en situation som vi inte klarar av eftersom vi ju inte önskade den. Detta kan vara fallet för många som blir hetsade av omgivningen, inte minst av föräldrar, att hamna på en nivå som man inte önskade. Fallet här kan bli långt när man inte klarade förväntningarna eller, som så vanligt, att man frågar sig mitt i livet om det verkligen var det här man ville.

Det som jag speciellt fäste mig vid var att vi alla har en önskad nivå och att dessa är olika. Alla vill ju inte bli statsminister eller kändis.

Finns det liv i rymden?

När jag tänker på hur det var i Norden för över 1000 år sedan så får jag perspektiv på på vår nuvarande kultur utifrån begreppet "tiden". Ett annat sätt är att få perspektiv utifrån begreppet "rummet". Vi lyssnade för två veckor sedan på ett föredrag med titeln "finns det liv på andra planeter?". Det var en professor från Stockholms Universitet som föredrog. Han började med att visa det han kallade "the little blue spot". Det var en liten prick på stjärnhimmeln som hade blåaktig ton. Den kunde knappt förnimmas. Han visade därför förstoring på bilden. Vad är detta ställdes frågan? Jo, det är jorden som var fotograferad från någon farkost som vi har skjutit upp. På denna lilla blå prick finns allt som vi upplever av kulturer, historia, krig, allt som rör sig i nuet med politik, ekonomisk nedgång mm. Allt det som är så stort och viktigt för oss kan samlas i en liten blå prick.

Han berättade också hur jorden har bildats ur stoftmoln av mineraler och is som har virvlat runt och vars partiklar har fastnat i varandra och bildat en allt större klump som blev jorden. På nyheterna i morse berättades om att det finns ett mycket stort antal planeter i vintergatan som kretsar runt en sol på ungefär samma avstånd som vår jord och som har förutsättningar att inrymma liv. När professorn frågade auditoriet om hur många som trodde att det finns liv på andra planeter så trodde alla, ca 80 personer, det utom en person. Man har fångat radiosignaler som man tidigare trodde kunde vara tecken på liv men som enligt senare forskning har fått sin förklaring. Det rör sig om någon form av elektronstrålning som roterar och frambringar pip när strålen har ett visst läge i förhållande till jorden.

Dock kan man tänka på alla dessa radiosignaler som vi har skickat ut i rymden sedan kanske 80 år. Dessa fortsätter att färdas ut i rymden och har alltså nu hunnit 80 ljusår bort. Det kanske är en liten bit ut från vårt solsystem och vidare i vintergatan. Man kan ju funderar på när dessa uppfattas av någon annan kultur ute i rymden och om kanske denna svarar tillbaka till oss. Problemet är ju bara att det tar så lång tid. Det kanske är så att denna kultur har några hundra tusen år ytterligare i utveckling än vad vi har och kanske kan så mycket mer än vi kan ana. Tanken hisnar.

Nordisk Mytologi

Efter att ha ägnat mig en del åt den grekiska mytologin fick jag lust att titta på den nordiska mytologin som ju ligger mer i våra egna rötter. Det är fascinerande att läsa om gudarna, jättarna, världsträdet Yggdrasil och den yttersta dagen Ragnarök. Det handlar här om tiden för 1000 år sedan och dessförinnan, före tiden när Norden kristnades. Tiden var då cyklisk eller cirkulär, allt återkom i en cirkel såväl dygnet, året som livet. Till och med efter Ragnarök uppstår ett nytt liv och en ny värld. Man tvistar om huruvida den linjära tiden kom med kristendomen eller om den fanns innan. Man säger också att den så kallade hedendomen var icke-missionerande till skillnad från kristendomen, islam mm som är missionerande och vill utöka sina områden. En annan skillnad är att såväl mannen som kvinnan ledde kulter till skillnad från kristendomen etc, åtminstone fram helt nyligen. Det förefaller som om kvinnan hade en mer jämlik ställning med mannen vid denna tiden. Den största graven som har hittats från vikingatiden finns i Norge och tillhör en kvinna.

Gudarna bodde i Valhall och kallas asar. Den mäktigaste var Oden, han stod bland annat för krigskonsten, "en gudagåva". Han hade yrkessoldater som kallades för "bärsärkar". Riter, kult och blot fanns det gott om. Man hade blot som gästabud som kunde vara i flera dygn med de för oss mest förbluffande företeelser. Bröllopet var en stor sak när släkter förenades och avtalade att samarbeta och inte strida mot varandra. Bröllopet varade minst tre dygn och den första kvällen fick gästerna följa med brudparet till brudsängen. Kvinnan hade stora möjligheter att skiljas om inte mannen var till belåtenhet.

Det är intressant att finna att så mycket från denna tiden även finns hos oss idag men också att det som vi tror är nytt och revolutionerande för vår tid fanns för länge sedan. Man får perspektiv på dagens händelser.

Vi åkte upp till Änglagård

I förrgår åkte vi upp till Änglagård som ligger i Norrlands inland vid gränsen mellan Medelpad och Jämtland. Vi brukar jobba här i perioder när vi inte har möten i Stockholm. Änglagård är en gammal träpatrongård med stora glasverandor. Den ligger med öppna fält ner mot Holmsjön. Vi har återställt gården till 1800-talsversion och tagit fram de gamla tapeterna, brädgolven och pärlsponten mm. Vi har återkommande nätverksaktiviteter här, företrädesvis på sommaren.

När vi lämnade Stockholm 0-gradigt sjönk temperaturen sakta men säkert under de 4-5 timmarna, som det tar att köra hit, för att stanna på -22 vid framkomsten. Vi var här senast i november. Under tiden har det varit begränsad värme i dom vattenförande rummen. I övrigt kallt. Denna vintern har varit särskilt kall här och snömängden är den största sedan vi köpte gården för 5 år sedan. Det ser ut att vara nästan en meter. Det gällde att få igång alla element samt tända i kakelugnar och vedspis. Vi öppnade för vattnet. Ledningarna till tvättstället i köket hade frusit liksom vattenlåset under duschen i nedre badrummet. Vi får se hur det går med det. Huset är stort. De två rum vi kunde vistas i var kök och sovrum. Vi hade extraelement i sovrummet och dubbla täcken. Nu har vi fått upp värmen i rummen tack vare kakelugnarna. I hallarna är det kallt liksom naturligtvis på verandorna. Nu på torsdagsmorgonen är det -28. Man undrar varför vi utsätter oss för detta? Det konstiga svaret är att vi gillar det. Snart skall det väl bli lite lindrigare kyla om det kommer lite moln. Sedan får vi se hur det går med skidåkningen i helgen. Det är flera decimeter lössnö så man lär väl försöka hitta skoterspår att åka i. Nu är det dock arbetet med Etärnkonsult som gäller.

Betraktelser över våra Chefsnätverk

Våra nätverksgrupper är sammansatta efter principen maximal blandning av olikheter. Om man kan dra en skala från VD-ar för IT-Företag till Kyrkoherdar så är alla kategorier där emellan med. Dom som är lik mig själv träffar jag ju ändå i vardagen. Påfallande ofta finner olikheterna att de frågor som är aktuella ändå är lika. Det handlar om ledarskap och mänskliga relationer i olika syften. Tack vare detta så blir också öppenheten i gruppen större. Alla är ju oberoende av varandra i sin vardag. Öppenhet och förtroendet i gruppen är avgörande för behållningen av mötena. Inga förberedelser eller krav finns på deltagarna. Här gäller frågor som naturligt är angelägna.

Många som har varit på seminarier och utbildningar brukar säga att det intressanta var att träffa andra likasinnade i pauserna. Vi brukar säga att våra nätverk är legaliserade pauser. Man kommer till mötena för att lämna sitt vardagsspår och får nya perspektiv, ideer och aha-upplevelser. Enskilda detaljer kan förändra livet. Att höra att andra har problem är uppbyggligt. Andra verkar ju så problemfria och framgångsrika. Det är skönt att höra att dom också har problem som dessutom kan vara större än de egna.

Mötena innehåller både frågor som handlar om ledarskap och företag/organisation men också frågor om den egna personliga situationen och utvecklingen. Vidare är våra nätverksmöten helt befriade från föredrag och gurus etc. Här gäller enbart deltagarnas aktuella frågor. Ämnena blir intressantare när de är förknippade med en person till skillnad från en teoretisk föredragning.

En av de vanligaste frågorna på mötena är hur man hanterar sin tid. Nästan alla har ont om tid. Någon nätverksdeltagare sade på ett möte: "Jag har inte tid att gå på mötena. Det är därför jag kommer"