Minnen från seminariet på Landsort

En av många konstateranden som vi gjorde på Landsort var att kollektivet är ointressant men individen är intressant. Alf  Henriksson har skrivit en dikt om detta. Det är också något av kärnan i våra chefsnätverk. Ett "ämne" är ointressant men en erfarenhet som en individ har gjort om samma sak blir fängslande. Om ämnet struktureras i en modell blir det dessutom missvisande, begränsande och tråkigt.

Vi fick också insikter i hur man kan prova på många saker istället för att låsa sig i en "fåra" som man hoppas leder uppåt i karriären.

Det är också intressant att se hur lyckosamma människor inom ett visst ämnesområde bekräftar att dom älskar just det ämnet. Det kan handla om vad som helst som t.ex. leveransbevakning eller momsfrågor.

En intressant fråga som vi ställde dag 2 var: Om du skulle fått leva om ditt liv, vad skulle du blivit då? Svaren som vi fick var en måttstock på i hur hög grad man har hittat sig själv.

Nya tankar efter seminariet på Landsort

Nu har vi kommit hem från seminariet på Landsort. Vårt företag hade 25-årsjubileum och temat för seminariet var "Vad skall jag bli när jag blir stor?"

I hård vind och regn så att turbåten fick lägga till i öns norra hamn på grund av havets upprördhet kom alla med glada förväntansfulla miner. Gratulationerna och uppskattningen för vår verksamhet var stor. Vi blev rörda av alla vänliga tal och ord till middagen. Många av deltagarna på seminariet har varit med i våra nätverk många år, 18 år som längst.

Allt medan vindarna ven över bergshällarna och havets vågor var höga med brusande svall mot klipporna ägnade vi oss åt att reflektera över var vi är i livet, hur vi har kommit hit och vart vi vill ta vägen. Många av oss fick nya tankar om detta att ta med hem och smälta.

Svårt att byta profession!

Ett ämne som ofta kommer upp i chefsnätverken är att man gärna vill byta profession. En ekonomichef vill gärna jobba med HR eller information, en HR-chef vill gärna kom in i linjen etc.

Tyvärr är det svåra trösklar att passera. Meritkraven i platsannonserna är oftast inom det aktuella ämnesområdet och att flytta internt inom företaget till annorlunda funktioner är också oftast omöjligt. Endast några få framgångrika företag jobbar med en aktiv intern vidareutveckling på det sättet.

Resultatet blir att det finns många personer som jobbar med saker som inte känns så motiverande med följden sämre effektivitet för arbetsgivaren.

Mjukvaruföretag

Vi hade ett möte i chefsnätverket på ett av de större amerikanska IT-företagen. Det är fascinerande när man bara har "mjukvara" i sin verksamhet. Det finns ingen produktion i sådana företag, endast utveckling, försäljning och eftermarknad.

Vinsten är stor. Den används bland annat för att ständigt köpa andra mjukvaruföretag i branschen. Allt är självfinansierat, liksom IKEA. De företag som köps upp skalas av på sin egen administration och stordriftfördelarna tas till vara.

Organisationen är extremt toppstyrd och synnerligen internationell. De flesta har chefer som sitter i andra länder. Den person som sitter i toppen har genom sin personlighet och sätt att leda en stor genomslagskraft i organisationen. Åter en likhet med IKEA.

Naturen tar tillbaka det den har förlorat

Idag lämnar vi Änglagård igen för Stockholm med möten och seminarier för våra chefsnätverk. Vi som ständigt flyttar mellan våra boplatser upplever att varje plats är bäst när vi lämnar den respektive känns lite främmande när vi anländer.

Idag är det kyligt på Änglagård regnet hänger i luften och det har regnat mycket i helgen. Fåglarna blir extra pigga då. Luften är klar som fjällvatten. Tystnaden är total i den Norrländska skogen och lämna utrymme åt fåglarnas gudomliga arior med de oändliga tonerna och melodierna.

Jag startar dagen utanför smedjan och tittar in i den sköna gran- och björkskogen. Endast någon enstaka bil kör förbi, som sig bör i den norrlänska glesbygden. Jag tänker: för några generationer sedan kom människorna hit för att få sin utkomst. Nu flyttar människorna bort igen och naturen tar tillbaka det den har förlorat. Lador och byggnader förfaller i trakten. Den har det vi människor inte har, tid.

Man kan inte ligga i selen jämt!

På ett möte i chefsnätverken hörde vi ett exempel på två telefonsäljare där den ena fick delvis andra uppgifter och sålde på deltid medan den andra fortsatte att sälja på heltid. Den förra fick in fler beställningar än den senare.

Ibland kan man "gå varm" på en uppgift så att det låser sig. Man blir mekanisk och tappar känslan. Man kan också bli desperat när beställningarna minskar. Den första säljaren fick stimulans och omväxling som gjorde att säljarbetet gick lättare.

Samma gäller för många i arbetslivet. Man har för mycket att göra och ont om tid. Man "går varm" i sin uppgift. Man behöver stimulans, annorlunda upplevelser och energipåfyllning. Ett av många sätt att få det är i våra chefsnätverk. Vi märker hur nätverksdeltagarna ser fram emot mötena och vi har fått verifierat från deras medarbetare att chefen är gladare efter mötena.

Vi behöver vara igång för att inte säcka ihop

Allt behöver underhåll och att vara i drift för att inte säcka ihop! Så är det med husen (måndagens inlägg), så är det med bilar och maskiner och så är det med oss människor.

Vi behöver stimulans och vara igång med olika aktiviteter, exempelvis arbete. Hjärna och kropp behöver detta. Hjärnan behöver få problem att lösa och konfronteras med sådant som ligger på gränsen till vad den kan förstå, få nya intryck och få nya kunskaper som omkullkastar de gamla mm. Kroppen behöver också röra på sig och ta i på gränsen till sin förmåga.

Var och en hittar förhoppningsvis sin väg till detta. När det gäller kroppen så är det inte min grej att gå på gym. Jag ser gärna att motionen kommer som en biprodukt från något annat intresse, såsom naturvandringar, skidturer och fysiskt arbete.

Jag har nu några kvällar ägnat mig åt hårt avverkningsarbete i skogen på Änglagård och det är skönt att känna träningsvärken och se kilona rasa på vågen samtidigt som vedboden fylls på av väldoftande björkved.

Övertidsarbete

Det debatteras nu övertid i medierna och att det är många som jobbar gratis på övertid. Den ständiga "uppkopplingen" ligger centralt i debatten.

Övertidsarbetandet har pågått länge och är inget nytt. Man undrar vad det är som driver övertidsarbetandet. Jag tror att det finns två kategorier som gör det. Den ena jobbar övertid för att ligga bättre till hos chefen och öka möjligheterna till karriär. Den andra för att det är så mycket att göra så man hinner inte med under normal arbetstid. Det finns också kombination av båda.

Båda är lika osunda. Den första blir gynnad av sin karriärsiver snarare än av kompetens och den senare är dålig på att planera och styra sitt liv. Den ständiga uppkopplingen är en teknik som möjliggör ytterligare missbruk av övertidsarbete.

Under tiden gnuggar arbetsgivarna händerna när de tror att allt blir effektivare av övertidsarbete när det i själva verket oftast är tvärtom.

Husen rör sig ständigt

I helgen kom vi upp till Änlgagård. Här håller björkarna just nu på att klä sig i sin gröna skrud, dock ännu något tunn och gräset har precis börjat växa något försiktigt.

Taket bakom isförrådet har rasat under vintern så vi får se vad vi gör med det. Dess funktion är numer obefintlig men det är ju trevligt att spara de byggnader som finns kvar.

Husen rör sig hela tiden. För några år sedan lyfte vi upp ladan som hade börjat sjunka i ena änden. Nu är allt virke vid dess grund frilagt med makadam runt hela huset. Det gäller att hålla taken hela och grunderna fria för att för hindra murkning och hopsjunkning.

Andra hus som har satt sig är vedboden, härbret och smedjan så vi kommer så småningom att lyfta och förstärka även dessa. Det gäller att se till att den gamla bondekulturens minnesmärken ej förfaller.

Jugendstil från 1913

Vi har nu återfört det sista rummet i vår Stockholmslägenhet till den tidsepok när den byggdes, 1913. Detta möjliggör att vi kan ha två möten i våra chefsnätverk på samma gång.

Vi blev inspirerade av de gamla miljöerna när vi återförde "Änglagård", där vi har återkommande seminarier, till sitt ursprungsskick, 1880. Man känner själen och harmonin i de gamla rummen. Vi har också försett båda med gamla möbler från auktioner från 1800-talet och tidigt 1900-tal.

Väggarna i Stockholmslägenheten är klädda med tapeter från ett handtryckeri på Långholmen och det är slående att se den skillnad som finns i gammalt hantverk jämfört med dagens industriella massproduktion.

Nedan ses en detalj från den "jugendblomma" som finns på väggen.

"Hederskultur"

Igår såg jag operan "Stiffelio" av Giuseppe Verdi. Den handlar om otrohet och den totala tragedi som sådan skapade i 1800-talets Europa.

Otrohet ansågs så graverande att den kunde bli anledning till död. Hedern hos såväl den försmådda maken som hos faderns familj var så central att det inte längre var värt att leva om den blev ifrågasatt. I operan blev älskaren mördad av fadern.

Det är intressant att jämföra med dagens situation i specifika invandrarkulturer med hedersmord som den yttersta tragedin. Vår kultur var snarlik för inte allför länge sedan. Så sent som på mitten av förra seklet, i vår livstid, vaktades döttrarna rigoröst av sina fäder men också av sina mödrar. Även idag hörs återkommande våra deltagare i chefsnätverkens bekymmer med sina tonårsdöttrar.

Verdis opera som föll för censuren på sin tid ger dock till sist en förlåtelse till synderskan vilket säkert var kontroversiellt då.

Horisontal karriär istället för vertikal

Igår träffade vi en av de medverkande i vårt seminarium på temat "Vad skall jag bli när jag blir stor" på Landsort om några veckor. Hon representerar den yngre generationen som har det mesta av framtiden framför sig.

Hon tänker horisontalt istället för vertikalt. Många tänker på karriären i första hand för att få så hög position med så hög lön som möjligt. Hon provar istället många olika typer av verksamheter och branscher. Hon känner efter vad som känns bra och intressant. Hon går sina egna vägar ofta i kontrast mot majoriteten eller "goda råd". När hon känner att något inte stämmer bryter hon och när hon känner att något annat lockar så provar hon på. Kontrasterna är totala såsom att vara soldat och florist, Western-ridning och sälja kläder, klä om möbler och golfkarriär etc.

Det gäller att prova för att hitta sin grej. Man kan lätt fastna resten av livet i något som man inte passar för och bli bitter. Den inre resan är oändlig.

"Dagis"

När paret Myrdahl mfl. introducerade "dagis" som den nya samhällsformen var det många som förfärades. Detta var första halvan av 1900-talet.

Fenomenet växte ut under 60-talet och möjliggjorde kvinnornas intåg på arbetsmarknaden. Även då ansågs det som ett nödvändigt ont. Det måste till för att mamma skulle kunna jobba. Kraven på hög standard växte och även familjeekonomin krävde att mamma jobbade. Dessförinnan räckte det i de flesta fall med en lön i familjen.

Numera anses "dagis", eller förskolan, som en förmån för barnen som då slipper vara hemma. Till och med när småsyskon kommer till och mamma är hemma får de äldre barnen vara på förskolan vilket var otänkbart på "dagis-tiden".

Tiderna förändras minsann och det går fort. Hur är det när nuvarande barnen blir föräldrar?

"Ont om tid"

Vi har haft hantverkare i vår Stockholmslägenhet en tid. Vi återför det sista rummet till ursprunglig stil från husets tillkomst 1913.

I fredags fikade vi med målarna som är här. Som jag tidigare har lagt märke så får man ibland intressanta tankar från hantverkare. Dom har väl tid att tänka när dom jobbar fysiskt. Dom är ofta levnadsfilosofer.

När en av bröderna som driver målarfirman blev allvarligt sjuk så blev det en vändpunkt som öppnade en ny syn. Att jobba på helgerna var legio tidigare. Efter detta bestämde man sig för att sluta med det. Om man "tar bort helgerna" så finns dom ju inte och då är dom ju inget problem. Det har fungerat utmärkt i tio år.

"Många klagar på ont om tid, men det går ju att trappa ner! Man kan sälja en av bilarna plus en del andra saker och få gott om tid! Vi styr ju själva och har alla möjligheter!" säger dom.

Man kan ju fundera på varför så många har "ont om tid"!