Brev till Eva

Hej igen Eva!

I förrgår var det ett år sedan din begravning och imorgon är det 42 år sedan vi gifte oss. 41 lyckliga år var vi gifta och dessförinnan var det 3 lyckliga år tillsammans efter, som Frank Sinatra sjunger: "Strangers in the night exchanging glances", natten mellan 30 och 31 maj 1969.

Jag går nu in i år två efter att du lämnade mig. Jag fortsätter att njuta av livet trots att du inte finns hos mig. I övermorgon tar jag upp Monica till vår fjällstuga för första gången. Det verkar finnas snö där ännu så att vi kan åka skidor.

Monica och du har så många likheter och tillika så många olikheter. Vi reser i varandra men också i oss själva när vi speglar oss i varandra. Det är en spännande resa. När man har varit tillsammans så länge som du och jag fick vara ändå, trots din tidiga död, så kändes det som att vi kunde varandra.

Du sade vid talet på min 60-årsdag att vi hade "hoppat" tillsammans många gånger och att du ville hoppa fler gånger tillsammans med mig. Vi stod säkert inför nästa "hopp" när du så grymt berövades möjligheten att hoppa.

Jag hälsade i helgen på ett par i vår ålder där mannen drabbades av att delar av hjärnan slogs ut för 14 år sedan. Han är sedan dess oförmögen till kommunikation och starkt begränsad i rörelseförmågan. Han sköts av sin fru och av assistenter sedan dess. Jag känner att vi får vara lyckliga för att inte du drabbades av ett sådant tillstånd vilket hade varit grymmare, som jag upplever det, för både dig och mig. Om din operation i hjärnan "hade lyckats" så hade du sannolikt också hamnat i det tillståndet.