Brev till Eva

Hej igen Eva!

Igår när jag tog min kvällsfika i förmaket på Änglagård i min ensamhet tänkte jag på att livet nu består utan dig. Det börjar kännas normalt att inte du finns med.

Jag tänkte på när jag i samma rum kände den nog maximala sorgen efter dig. Jag var helt förtvivlad. Det var på valborgsmässoafton förra året, några veckor efter din död.

Sorgen kommer inte numer i intensiva perioder som den gjorde förr, då jag måste sitta och gråta. Den finns nu som något beständigt i bakgrunden. Det känns bra att den finns och att den aldrig lämnar mig.

Jag kan befara att alla mina aktiviteter, resor och olika bostäder förtränger sorgen men jag tror faktiskt inte att det är så. Jag gillar ju att sitta och meditera och begrunda, vilket jag gör ofta. Numer handlar dom stunderna snarare om framtiden än om det som varit.

Även när jag tittade på gamla diabilder från 80-talet härom kvällen så kom det ingen förtvivlan, snarare en jättestor beundran för hur fin, snygg och fräsig du var på alla bilderna.