Brev till Eva

Hej Eva!

Igår var jag vid din grav. Snön låg över ljungen. Dock kommer inga känslor hos mig av större betydelse när jag är där. Dessutom blev jag störd av telefonsamtal och SMS. Känslorna kom däremot vid mina föräldrars grav dom första åren efter deras död. Å andra sidan tänkte jag aldrig på dom mer än en gång per år när jag åkte till Kalmar för att minnas dom vid sin grav.

Med dig är det tvärtom du kommer till mig vid andra tillfällen än vid din grav. Eftersom det var tjugonde dag Knut igår tog jag bort det julkort med barnbarnen som Tomas, väl inplastat, hade satt vid din gravsten. När jag slängde det idag så kom du till mig istället. Jag tänkte på det fina som Tomas gjorde. Han ville att du skulle få uppleva dom små när det var jul.

Då gick tankarna vidare till att du ju faktiskt är död. Det är så absolut att bara ryckas bort och inte få vara med längre. Att berövas allt det fina som händer och bara vara borta och inte finnas. Vi var ju mitt i vardagen med alla aktiviteter, planeringar och glädjeämnen. Så plötsligt, ingenting!!!! Jag tycker så synd om dig! Så förgängliga vi är. Det kan vara nyttigt att vara medveten om det. I allt det som händer i mitt liv nu så dyker du upp ibland och jag får vara tillsammans med dig i tankarna.

Något som jag upplever alltmer är vilka stora likheter Monica har med dig. Ni är företagskonsulter båda två och har i stort samma beteende. Igår korrekturläste hon upplägget för nästa seminarium precis som du brukade göra och med ungefär samma synpunkter. Hon till och med använder samma uttryck som du brukade göra. Hon har ungerfär samma förhållningssätt till mig som du hade. osv.