Vi måste nu få distans!

Hej igen kära blogg!

Jag vacklar hit och dit. Sedan i söndags är vi separerade igen. Ny oenighet uppstod.

Nu är jag mer bestämd på att vi måste vara från varandra och få distans. Vi tycker båda att det är den andres fel att bråk uppstår och vi kommer inte vidare i detta.

Jag får nu kämpa med medlidande och känslor men ser ändå att jag måste få leva i frihet och ensamhet en tid.

I botten ligger nog ändå min förfäran över att vara fast i nätet igen.

Jag längtade tillbaka

Hej igen kära blogg!

Jag stod inte ut längre än till helgen med att avstå min relation. Jag tog kontakt igen och vi är tillsammans som förut. Jag längtade tillbaka. Kanske fanns det ett medlidande också vilket jag hoppas ej styrde mig. Känslorna är dock ömsesidigt starka och det är dom som styr. Själva är vi svaga i jämförelse med dom.

Vad nytta var det med detta? Allt har ju ändå sin mening. Kanske det är insikten om att att jag nog inte vill vara ensam. Jag som har trott att jag är unik i detta kanske minst av alla klarar det. Livet är ju paradoxer och allt innehåller i sig själv sin egen motsats.

Livet fortsätter och trots allt finns fortfarande alla möjligheter.

Hur gör jag?

Hej igen kära blogg!

Nu har jag haft ett förhållande i nästan ett år. Jag avslutade det igår och lider nu många kval. Hur skall jag gå vidare?.

Anledningen var i första hand att vi fick en ökande mängd konflikter och irritationer över varandra men också att jag är rädd att bli av med min frihet. Det svåra i detta är att jag jag har mycket starka känslor för henne samt att jag är något vilsen över hur jag kan leva i ensamhet och frihet. Plötsligt blir allt så tomt men möjligen också lite kittlande. Hur skall det bli nu?

Jag får hejda mig hela tiden för att inte ta kontakt och säga att vi glömmer detta och fortsätter som innan. Men då är det ju meningslöst med gårdagens lidande.

Att inleda nya förhållanden i detta läget är också meningslöst, möjligen tidsfördriv.

Hur gör jag?