Brev till Eva

Hej Eva!

Nu har jag varit på Änglagård sedan i fredags. Det var rekordlänge sedan jag var här. Det var i julas. Jag sitter nu på din arbetsplats och jobbar. Du fick ju den bästa platsen så nu har jag tagit den. Jag trodde ett tag att jag skulle sälja Änglagård nu när Monica och jag har 6 bostäder sammanlagt. Men inte! Det går inte. Det är ju så fint här.

Sedan du dog har jag inte funnit någon glädje i att göra saker på gården men nu börjar det vara roligt igen. Jag har satt upp ett nedfallet stuprör, justerat timmerhuset vid sjön så att man kan öppna dörrarna igen och röjt i björkdungen mot Siri.

Dessutom finner jag ro här i mitt numer vilda liv. Här är jag mitt ute i den fantastiska naturen med ödslighet, vårfågelkvitter och vårluft. Jag har inget behov av att åka någonstans utan sitter här och mediterar och tänker på allt som har hänt och som är på gång. Jag minns också dig och allt vi gjorde här. Det är nu exakt tio år sedan vi övertog gården.

Jag fick kaffe hos Siri igår och då fick jag veta att jag hade gråtit vid minnesgudstjänsten i kyrkan här vid allhelgonahelgen i höstas. Ändå gick jag in diskret och satte mig längst bak för att inte bli sedd av dom andra i min sorg. Ändå hade det gått ut över bygden så att jag fick veta det av Siri nu ett halvt år senare. Här går minsann informationen utan hjälp av facebook.

Ikväll åker jag ner till Stockholm igen för vidarebefordran till Monicas hus i Timmernabben och bekanta i Karlskrona, Lund och Malmö.