Brev till Eva: "Ett halvt ark papper"

Jag läste Strindbergs korta novell "Ett halvt ark papper" som han skrev 1903. Den handlar om den unge mannen som efter två år lämnar den utrymda lägenheten med sorgflor i hatten. Han får då se ett solgult papper vid telefonen med noteringar. Där står telefonnummer till blomsterhandeln när dom förlovade sig, expressbyrån när dom flyttade in, doktorn när frun ligger till sängs och sist begravingsbyrån.

Den slutar:

"Han tog upp sol-papperet, kysste det och lade det i sin bröstficka.
   På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv.
   Han var icke böjd när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma som aldrig fått det!

Brev till Eva: Intensivt liv varvat med stor sorg

Hej Eva! Det var länge sedan jag skrev till dig! Jag hoppas att du märker hur ofta du är i mina tankar! Jag lever ett intensivt liv med mycket aktiviteter, resor och socialt umgänge men ständigt måste jag dra mig tillbaka i ensamhet för att ägna mig åt dig och gråta ut i min sorg och saknad.

När jag var i Almedalen på seminarier fick jag gå ut till havet en eftermiddag för att endast ägna mig åt min sorg. Havet utstrålar evigheten, den evighet som du finns i. När det var fullt av gäster på Änglagård i helgen var jag tvungen att dra mig tillbaka och satt utanför smedjan i min förtvivlan.

Någon som har mist sina make säger att om man tackar Gud för den lyckliga tid som var så faller en börda från hjärtat. Jag har försökt det men saknaden är ändå så gigantisk. Någon säger att sorgen är som att klättra på en stege, man klättrar upp en bit och faller för att sedan klättra upp en bit till. Jag kommer dock aldrig någon bit till utan faller och klättrar upp utan att komma högre.

Jag undrar varför jag är så aktiv? Är det friheten att jag kan göra vad jag vill eller flyr jag från sorgen? Jag är vilsen!!!!