Paradoxer

Livet är fullt av paradoxer. I filosofin får vi lära oss att allt innehåller i sig själv sin egen motsats.

Desto mindre arbetsinsats desto bättre resultat. När chefen delegerar är ett av många exempel på detta. "Förenkla så långt det går men inte längre" sade Albert Einstein.

En sällskapsmänniska med god social förmåga kan älska ensamheten och till och med vara en enstöring.

Vid våra seminarier för chefsnätverken med den kontroversiella professorn Gunnar Adler Karlsson framkommer att vapenindustrin är den största motivatorn för teknisk utveckling. Den förlängda tanken av detta är att världens befolkning, som har fördubblats på 35 år, har kunnat växa tack vara teknikens utveckling. Alltså skapar vapen liv.

Den som inte vill vara ledare blir ofta den bästa ledaren.

Den som inte ivrigt söker kärleken hittar den.

Är du "vi" eller "dom" med företaget?

Vid ett möte i våra nätverk för chefer ställdes en intressant fråga till en deltagare som hade varit anställd ett år i sitt företag. "När började du säga vi om ditt företag?"

Frågan gav anledning till en diskussion. Är det så att vi säger vi om vårt företag när vi känner att företagets ambition stämmer med vår egen personliga ambition? När vi känner oss misskrediterade på något sätt eller ej gillar ledarskapet så kanske vi säger dom om vårt företag? Är det högre upp i hierarkin vanligare att säga vi och längre ner vanligare med dom? Desto större inflytande jag har över min verksamhet och desto större förtroende jag har för ledningen desto mer vi gäller.

Det kanske går att mäta temperaturen på de egna medarbetarna genom att räkna antalet vi- respektive dom-sägare.

Jag kommer att tänka på en annan deltagare som är chef på ett gatukontor och som pratade om "munvinkelmetoden". Man gick ut på stan och sade "gatukontoret" till gemene man och mätte i hur hög grad mungipan gick upp eller ner.

Att effektivisera en säljorganisation

Vid ett av våra möten i nätverk för ledare fick vi exempel på hur man kan effektivisera en säljorganisation. Det blir ofta slentrian i en sådan över tiden och man kan hamna i gamla vanor som kanske inte är de effektivaste. Man kanske inte har hängt med när förutsättningar, produkter, marknad och affärsidé har ändrats.

Det frestar på att ändra en sådan situation och det tar tid. Det handlar om att förändra en kultur. Ett angreppsätt är att upplösa ledningsgruppen i organisationen för att återbesätta den med chefer som förväntas kunna motsvara förändringsledarskapet. Vidare att identifiera alla medarbetares kompetens samt att åtgärda allt som erfordras. Vissa av medarbetarna måste lämna sin uppgift för att hitta någon annan. Det är då viktigt att dessa får stöd i denna process.

Att ställa tydliga mål för personer, enheter och avdelningar är en självklarhet liksom att följa upp dessa. Andra viktiga saker är att inte ägna energierna åt att klaga på allt som inte fungerar utan att rikta dessa mot kunderna och att öka försäljningen.

Många medarbetare uppskattar en sådan uppryckning och får en kick. De som inte passar för sin uppgift får även de en positiv förändring då det ju inte är utvecklande för någon att jobba med det som man inte passar för.

Världen ser annorlunda ut vid våra managementresor

Den gamla finansmannen Peter Wallenberg sade vid ett föredrag att vi sitter här hemma i Sverige och vet hur världen skall skötas. Vi dömer onda och goda. Han tillade: "Man kan ju inte veta förrän man har varit där".

Detta är en sanning som vi har fått erfara vid våra många managementresor för deltagarna i ledarnätverken. Det har hänt att man har rest ut i olika delar av världen med en bestämd uppfattning och kommit hem med en diametralt motsatt uppfattning. Verkligheten ser annorlunda ut när man ser den på plats än när man ser den genom medierna.

Att ändra sin egen personliga världbild är något av det intressantaste man kan göra. Då har det hänt något, man har lärt sig något och utvecklats av nya insikter.

Den bild vi får av medierna blir lätt ensidig, ytlig och inriktad på symptom snarare än på orsaker. Det finns de som menar att medierna är köpta och indoktrinerade för att ge en viss bild. Människans flockmentalitet gör också att få journalister och debattörer avviker i väsentliga frågor. De flesta följer den allmänna trenden och vågar inte nyansera och ifrågasätta vissa "heliga sanningar".

Fysisk ansträngning

Att arbeta fysiskt och röja i skogen är vad vi har gjort den gångna helgen på Änglagård. Jag känner det välmående som detta ger såväl fysiskt som mentalt.

Det är välgörande att "ta ut sig ordentligt", att anstränga sig till det yttersta. Jag har varit med om att bekymmer har skingrats efter ett ordentligt pass i skogen med trädfällning, uppsågning och vedtransport. Det som verkade svårlöst före passet var löst efteråt.

Till detta kommer tillfredsställelsen av att se att något konkret har blivit gjort. Att ha röjt sly så att björkhagarna blir luftiga och fina eller att se den nya veden i vedboden är tydliga resultat. Utöver detta känner man de ljuvliga dofterna av björk och fur. Att hugga veden med yxa är det mest perfekta gymmet jag kan tänka mig.

Det finns oändligt många sätt att få den fysiska och mentala tillfredsställelsen av fysiskt övning. De vanliga är idrott, sport och gym. Valet är som allt annat individuellt och det viktiga är att man utövar den form som man själv gillar. Det får inte bli ett tvång, det måste vara en lust.

Konkurrensen mellan skolor

Nyligen i ett möte i ledarnätverket ställdes vi inför frågan. Skall kommunens skolförvaltning antingen ta marknadsandelar från friskolor och andra kommuners skolor eller skall man arbeta för att alla barn i kommunen skall få så bra utbildning som möjligt? Till saken hör att den aktuella kommunen endast har en begränsad och minskande skolmarknadsandel. Den totala friheten råder ju numer för barn/föräldrar som får välja fritt mellan friskolor och andra kommuners skolor.

Vi diskuterade frågan och blev faktiskt ganska förvirrade med våra egna uppfattningar ända tills vi insåg att det ju inte finns någon motsättning mellan de båda alternativen.

Om man satsar på att konkurrera får alla barn gott av det, både i de egna skolorna och i konkurrenternas, eller omvänt om man vill att alla barn skall få bra utbildning så måste man satsa på att öka sin marknadsandel så att alla aktörer slipar på sin kvalitet.

Om strategin skulle vara att inte ta marknadsandelar utan lägga sig platt för att krympa så tappar alla sugen såsom chefer, rektorer, lärare etc. Ingen gillar att förvalta en minskande verksamhetsvolym.

Human-Machine Interface

Vid ett möte i våra nätverk för chefer nyligen skulle vi utnyttja en av de många varianter av kaffeautomater som finns numer. Apparaten var ny för oss alla. När respektive knappar var intryckta så kommer kaffet, dock inte där muggen står utan strax intill rakt ner i avloppet. Som tur var så krävde inte maskinen pengar vilket hade retat en smålänning som mig. Efter en stund såg vi en mycket diffus pil i blå ton som tändes åt det håll som kaffet kom.

Detta föranledde oss att diskutera den nya vetenskap som benämns HMI, Human-Machine Interface eller på svenska Människa-Maskin Gränssnitt. Det finns många människor som ägnar sig åt att utveckla och förbättra detta.

Mycket är numer elektroniskt fyllt med många knappar i hem, bilar, datorer etc. Fortfarande känns det som teknikernas lekstuga med föga förståelse för människornas intresse och förmåga för detta. En del förenklas, såsom handhavande av datorer, men det mesta blir alltmer avancerat. Dessutom kommer ständigt nytt till.

HMI-teknikerna har en grannlaga uppgift framför sig.

Skillnader mellan kvinnor och män

Könsrollsdebatten är alltid lika intressant. Skillnaderna mellan könen är så spännande och så omöjlig att fånga in. Liksom för övrigt allt annat i livet.

Nyligen kom en betraktelse i våra nätverk för chefer om tandvården där det finns tandsköterskor, alltid kvinnor, som ständigt arbetar i skuggan av tandläkaren och nöjer sig med låg lön. Ur effektivitetssynpunkt utgör de en förlegad yrkesgrupp som det finns för många av.

Jag kommer att tänka på den "förlorade kvinnogenerationen" hemmafruar där meningslösheten kom smygande vid stigande ålder när barnen hade flyttat ut.

Vi vet alla att kvinnor tjänar mindre än män, att det finns fler män i ledande position etc. Just nu fick jag exempel på en annons för Opel från 1962 som hade budskapet till mannen att nu var bilen så säker så att han kunde våga lämna ratten till sin fru. Efter lite funderande kan man inse att det finns många exempel på att det är likadant nu.

Vad är det som skiljer oss åt? I en undersökning nyligen om ambitionerna hos små barn visade det sig att flickornas högsta önskan var att vara duktiga medan pojkarnas var att tjäna pengar. Någon i chefsnätverken sade nyligen att pojkarna som var slarviga i skolan har startat företag, tjänar bra och kör lyxbilar medan flickorna som var ambitiösa tjänar dåligt och blev bibliotekarier med en liten rostig bil.

Är vi på rätt väg när kvinnor skall vara så lika män? Samhällsförändringarna skapar vilsenhet i frågan. I jordbrukskulturen hade ju kvinnan sitt revir på gården och mannen sitt utanför gården.

Sjukvårdens problem

Under alla år med "Nätverk för ledare" har vi diskuterat sjukvårdens stora problem. Det finns många deltagare från landstingen i ledarnätverken. Ständigt överskridande av budgetar samt återkommande personalnedskärningar med utbrett missnöje inom och utanför vården är några symptom på problemen.

Att vara chef där innebär ofta att ständigt vara tvungen att bryta mot regler för att överhuvudtaget få det hela att fungera. Dessa chefer har i min uppfattning det svåraste chefsuppdraget man kan tänka sig på arbetsmarknaden.

Vården är behäftad med gamla traditioner och yrkesroller som är svåra att bryta. Det politiska ledarskapet är amatörmässigt. Politikers kompetens är ju inte att leda produktion. Till stora delar saknas också konkurrens samt att kunden/patienten ju inte betalar själv för sin tjänst.

I chefnätverket kommer vi nu att följa en process som går från gamla traditionstynga arbetsroller till ett effektivt produktionssystem. Det skall bli spännande att följa.

Man utvecklas av krävande kunder

Någon av deltagarna i våra ledarnätverk hade uppmärksammat hur utvecklande det är att ha kunder som ställer krav och som protesterar när dom inte är nöjda. I hans fall gällde det teknisk utveckling i reglerteknik. Att få endast några promille ökad effektivitet i en processindustri där stora kapital processas kan vara värt mycket. Likaså att sänka bränsleförbrukningen något i ett stort fraktfartyg eller i många bilar.

Han menar också att det är viktigt att låta medarbetarna resa ut och träffa kunderna. Det går inte att ägna sig åt teknisk utveckling enbart hemma vid det egna skrivbordet.

Att styras av kundernas hårda krav och klagomål är utvecklande för alla i alla verksamheter. Det gäller dock att alla i hela organisationen är inställda på detta. Det räcker inte med att den operativa nivån lyssnar. Även ledningen måste fokusera detta. Det finns många fall där detta brister. Leif Östling, koncernchef på Scania säger: "Vi älskar avvikelser". Man har där en 0-vision för antalet oförutsedda fel på levererade lastbilar. Man har nu passerat 4.

"Allt flyter"

Allt flyter, inget är bestående. När jag går ner i floden för att bada så är det inte samma flod som förra gången. Solen är inte samma sol som igår. Till och med jag själv är en annan idag än igår. Min fysiska substans byts ständigt ut och mina erfarenheter förändrar mig ständigt.

Varför skall man då söka det trygga i det bestående när det finns i förändringen. Det gäller att förekomma istället för att förekommas. Bättre att agera än att reagera. Exemplen är många i nedskärningstider när människor blir bestörta då jobbet försvinner. Man blir lätt ett offer. Man är passiv och förväntar sig hjälp från andra.

Förhållandet kan appliceras på mycket, som i gårdagens inlägg när någon person är på fel uppgift eller som så ofta i våra nätverk för chefer när någon är understimulerad på jobbet. Att ej agera skapar med tiden bitterhet.

Att vilja men ej våga är att förlora sig själv.

Vårt seminarium 26 - 28 augusti 2009 för ledarnätverken på temat "Vägval och Uppbrott" kommer att handla om just detta.

När någon medarbetare inte fungerar

En fråga som ofta kommer upp i nätverk för ledare är vad man skall göra när en medarbetare inte fullgör sin uppgift.

I det senaste exemplet var det inte bara chefen som uppmärksammar detta utan även de andra i arbetsgruppen. Den aktuella personen blir något utanför och deltar inte i kafferasten. Någon form av mobbingsituation kan skönjas.

Regelboken säger: Prata med personen, var ärlig, ge stöd för förbättring. Om det inte hjälper så avlägsna personen från uppgiften.

Dock är inte alltid situationen så enkel. Det kommer att bli personbyte inom övriga gruppen inom kort. Kommer det att förbättra förutsättningarna? Frågorna kommer: Är personens attityd ej möjlig att förändra? Kommer denne att fungera bättre i en annan uppgift eller i en annan miljö? Kan jag acceptera en sämre prestation? Hur mycket lider den aktuella personen själv? Sannolikt tycker inte denne att arbetsuppgifterna är intressanta. Hågen ligger någon annanstans.

Det är inte lätt att manövrera i detta farvatten men det är dessvärre en vanlig fråga för chefen att hantera. Tumregeln är dock att det är klokast att avlägsna personen från uppgiften om inget annat hjälper. Inte minst för dennes eget väl.

Prestationskraven!

Något som ofta kommer upp i ledarnätverken är behovet att prestera och uppnå resultat. Ofta kommer detta från uppfostran. Det gäller att vara med i livets tävling och få en bra placering. Man identifierar sitt jag med ett resultat. Det räcker inte med värdet i att vara den jag är.

Det blir lätt så att man kör motorn på fullt varv vilket gör att bränslet tar slut och allt kan gå snett.

Hur skall man i det läget kunna varva ner och bara vara och njuta av livet? I de flesta fall jag vet förefaller det omöjligt. Dock, några av dom som har blivit ordentligt utbrända har blivit visa av skadan och kämpar ständigt med att sätta gränsen.

Hetsen i karriärens början med de bästa studier och maximala krav samt fokuseringen på de unga gör att livet från början går i högt tempo. Jag kommer att tänka på de gamla visdomsorden: "Du skall börja din vandring i lugn takt så orkar du till slutet"

Intryck från Europa

Efter att ha varit och tagit pulsen på Europa kan man konstatera att motorvägarna blir bredare med fler filer och att bilarna blir fler och fyller även de nya filerna. Västra Tysklands motorvägar ligger delvis efter i utbyggnadsstandard (det pågår) sannolikt för att man har satsat på att rusta upp östra Tysklands vägnät.

Människorna är många, bor tätt är vänliga, artiga och hänsynstagande. Kanske för att man blir sådan när många måste samsas på en mindre yta.

De många krigsminnena påminner om Europas hemska historia och man tänker på storheten i EU som förhoppningsvis minskar risken för upprepning. Det är lika fantastiskt varje gång man passerar en gräns lika lätt som man passerar gränsen mellan Östergötland och Småland. Ännu mera fantastiskt är det när man passerar de gamla järnridågränserna lika lätt.

Kronans fall känns inte påtaglig när man reser. Hotellen kostar som i Sverige och det är fortfarande betydligt billigare att äta en middag med vin på restaurang.

Vädret kan vara sämre än i Sverige långt söderut. Smogen är påtaglig när man lämnar Sveriges klara luft och kommer till Tyskland.

Alla har sina frågor att kämpa med. Vinodlarna i Frankrike känner av en hård konkurrens, vikande marknad och väsentligt högre krav på kvalitet under de senaste 10 åren vilket kräver allt mer arbete.