Brev till Eva

Hej Eva!

Nu närmar vi oss en jul igen, den andra julen utan dig. Jag är ju nu som jag nämnt så van vid att du inte finns hos mig så att det känns normalt. Någon gång dyker du upp när vi pratar om något minne av dig eller när sönerna pratar om sin fina mamma och säger att dom sörjer ännu. Kyrkomusiken öppnar också vägarna till dig. I morse var Anders i Imanuelkyrkan på luciakonsert och mindes dig. Det var där vi var ibland tillsammans med honom.

Allt pekar mot att jag fortsätter vara tillsammans med Monica. Hon växer i mina känslor och det ser ut som att min ständiga längtan till den totala friheten flaxar all världens väg. Det går inte att styra över sig själv. Det är känslorna som styr. Man bara åker med.

Dock kan jag inte bli sammanboende med en ny kvinna igen. Där går gränsen. Hoppas att den förblir där.

För övrigt så trivs jag jättebra med livet men visst känner jag saknaden av dig. Inte minst när jag skrev den meningen. Jag minns ju hur fint vi hade det alla jular i fjällstugan och på Änglagård med grisfötter, lutfisk och varandra.