Brev till Eva: "Det är så men det kan inte vara så!"

Igår såg vi ut var din grav skall finnas. Det blir på Norra Kyrkogården i Stockholm. När det blir klart kan jag gå dit och prata med dig.

Vi fick veta att du kremerades den 15 maj och jag kan inte vänja mig vid det faktum att du nu rent fysiskt inte finns längre. För bara två månader sedan var du full av livskraft, glädje och framåtanda om än du var irriterad på dina småkrämpor.

Då jag i tre dygn, när du väntade på döden, kramade och kysste din varma ljuvliga hand var det en fasansfull vetskap att den bara fanns då och sedan är den borta.

Det känns så osannolikt, onödigt, orättvist och omöjligt. "Det är så men det kan inte vara så!"

Jag får åter ta mitt förmiddagfika i ensamhet utan dina intressanta funderingar, kloka inlägg och glada skratt.

Brev till Eva: "Dagarna är räknade!"

Jag tänker mycket på det du återkom till ett antal gånger under senaste halvåret: "Det är konstigt, det känns precis som att dagarna är räknade" Du brukade tillägga: "känner inte du så?" Jag tog aldrig dessa ord på allvar. Det föll aldrig in i min tanke att du eller jag skulle vara nära döden. Jag skojade bort det och sade att några decennier har vi väl i alla fall kvar så då blir det många dagar att räkna. Vi brukade inte orda mer om det då. Men efter en tid återkom du igen till detta.

Dina ord besannades och vad var det som gjorde att du kände så? Ämnet var ju oss så främmande. Vi som aldrig hade haft några större problem eller sorger.

Några dagar innan du dog hade du ont av det som senare visade sig vara en bäckenfraktur. Du kunde inte åka skidor vid vår fjällstuga i påsk och då sade du: "Sådana här meningslösa dagar skall man inte ha när dagarna är räknade!"

Det måste ha varit obehagligt för dig att ha den känslan och förlåt för att jag inte tog dig på allvar!

Brev till Eva: Saknaden går i vågor

När jag kom upp till Änglagård i fredags var det fint väder och björkarna slog ut. Det var så vackert och naturren är så läkande. Det kändes som att du var där och lyste mot mig och jag fick en lyckokänsla av det.

Igår kom åter förtvivlan och saknaden efter dig. Den var så stark att själva livslusten blev naggad i kanten.

Som du förstår så pendlar jag i sinnesstämning efter att du lämnade mig och alla säger att det kommer att vara så lång tid framöver.

Brev till Eva: Aldrig har en fördel "vägt så lätt"

Ibland känns det som att jag börjar vänja mig vid att du inte är hos mig men så får jag bakslag och känner saknaden igen. Den breder då ut sig stor, omfattande och oändlig.

När du var hos mig kunde jag aldrig lyssna på musik i bilen, du pratade jämt. Efter att du lämnade mig har jag bara lyssnat på klassisk musik. Jag gillade tidigare att köra disco på hög volym när jag var ensam i bilen men det går inte nu. Jag försökte igår men det gick inte.

Den vikt som jag ville komma ner till när du var hos mig har nu uppnåtts utan att jag har ansträngt mig ett dugg.

Jag packar numer på en kvart när jag skall byta bostad. När du fanns tog det ett par timmar. Jag kan också åka när jag själv vill. Du ville vara mer hemma. Det blir inga pauser när jag är ute och kör som när du var med.

Men, älskade Eva, aldrig har någon fördel varit så betydelselös.

Brev till Eva: Ensamheten och saknaden

Jag håller just nu på med att ta mig in i den vanliga vardagen utan dig. Hittills har allt varit extremt i samband med avskedet av dig. Det är som att gå in i en annan värld som jag inte känner till.

Hur kommer den att bli, i ensamhet? Kommer jag att stå ut med den? Vilka blir mina vänner nu när inte du finns? Kanske en del lämnar mig? Kanske kommer det nya? Det var ju du som skötte och underhöll kontakterna med våra vänner.

När du någon gång var borta och jag var ensam så fungerade det bra och jag trivdes med ensamheten. Den ensamhet som nu breder ut sig är av ett annat slag. Den är så absolut och oåterkallelig och känns oändlig. Den förvärras av längtan efter dig.

Ibland tänker jag att det hela kanske är en mardröm och att jag kanske vaknar och ser att du finns hos mig precis som vanligt.

Det jag vet är att våra barn och barnbarn alltid finns där så helt ensam är jag inte. Det sved att du inte fick uppleva den lille "artisten" Melvin i helgen. Han sade: "Kanske farmor ligger i sängen intill dig"!

.....det kanske är så!

Brev till Eva: Ett väsen

Sorgen och saknaden efter dig är som ett väsen. Jag vet inte var jag har den ännu. Den kommer och går. När jag får gråta ut så känns det bättre efteråt.

Den lockas fram då jag träffar barn och barnbarn, då det svider att inte du får vara med om denna glädje, av den vackra musiken från din begravning, när jag intar min helgmiddag och känner saknaden av dig, när jag ser saker som vi har gjort och minns hur det var då, när jag skriver detta eller av ingenting, den kommer av sig själv.

Ett måste är att den får ta plats och bejakas. Den får inte kvävas. Blotta tanken på det få mej att må dåligt, att sprängas av inre energi och känslor.

Jag är beredd att ta emot den hur stor den än blir!

Brev till Eva: Tomrummet efter dig

Nu en månad efter att du lämnade mig så känns tomrummet, det stora vakuumet. Det var ju du och jag i allt. När jag träffar andra så känns tomrummet bakom axeln.

Jag ser dina kläder, dina skor, dina anteckningar, dina toalettsaker...... Vid dörren står dina promenadskor med vandrarstavar kvar. I köket är det en bild på dig med en röd ros intill. Jag var inne i linneskåpet för första gången. Det var tabu för mig när du var hos mig. Jag får tårar i ögonen när jag ser spåren efter dig liksom när jag skriver detta till dig.

Vi var ju radarparet som gjorde allt tillsammans. Vi förde ett 44 år långt underbart samtal som avbröts abrupt. Våra fikastunder var lisor för själen. Nu fikar jag ensam och tänker.

När jag är i din dator ser jag dina mail och anteckningar. Det sista du mailade mig var en extern inbjudan med följetexten från dig: "Puss och kram från en skraltig liten Eva!". Kanske var det ditt avsked fast varken du eller jag visste det då?

Brev till Eva: Tack och hej då! Vi ses igen!

Vi hann inte ta avsked då du försvann. Vi gick ut genom dörren vardagligt. Inte kunde vi väl tro att det var sista gången du lämnade vårt hem. På kvällen träffades vi igen. Du var då lite glömsk efter din första hjärnblödning. Det var ingen fara sa läkarna. Jag åkte hem på natten. Inte kunde väl varken du eller jag tro att det var sista gången vi sågs.

När vi var unga bestämde vi oss för att inte ta livet för allvarligt. Vi skulle leka oss genom det. Vi gjorde det i 44 år. Slutet blev på allvar!

När du låg i tre dagar och inväntade döden kysste jag din varma mjuka hand. Den doftade gott som du alltid har gjort. Jag grät i förtvivlan och upprepade: "Tack underbara Eva för allt." Läkarna sade att du inget uppfattade eller hörde men tillade alltid. "Man vet aldrig". Om du gjorde det så hörde du mitt tack för vårt lyckliga liv. Annars hoppas jag att du uppfattar detta som jag skriver till dig.

Jag säger hej då! Den fina prästen Jerker som ledde oss genom det vackra avskedstagandet av dig sade att vi träffas igen när jag dör. Så jag tillägger: "Vi ses igen"!