Hej Eva!
Min vilsenhet i livet har inte minskat under den tid som har gått sedan du lämnade mig. Snarare tvärtom. Jag vet inte hur jag vill fortsätta att leva. Jag har en gammal dröm som har väckts till liv sedan ungdomen. Då ville jag ha många tjejer som kom och gick. Du minns väl att jag var lite bångstyrig i början innan jag definitivt fastnade för dig.
Den drömmen har återuppstått men jag inser att den är omöjlig. Den kan te sig som en skön oas som man närmar sig men desto närmare man kommer så förstår man att det är en hägring.
Jag inser att jag inte vill ha ett fast samboförhållande, definitivt inte så kort tid efter din bortgång, men jag vill ju inte heller vara ensam, trots att jag också gillar ensamhet och därmed frihet.
Just nu är jag dock i ett behagligt mellanläge med både relation och frihet. Men är det bra i längden. Hur vill jag ha det? Jag vet inte! Därav min vilsenhet.
Nu åker jag bara med i livets ström och låter den driva mig utan att jag själv har någon styrfart så får jag se var jag hamnar.
Det var lättare när du levde. Då visste jag vad som gällde. Men det är också, faktiskt, spännande nu om jag är uppriktig.
måndag 25 november 2013
tisdag 19 november 2013
Brev till Eva
Hej igen Eva!
Det händer så mycket nytt i mitt liv så att det känns som att jag missar dig. Jag satt vid stranden av Östersjön i Småland i helgen och försökte få kontakt men det gick inte. Jag vill behålla dig färskt i mitt minne och när jag får någon paus, som jag har nu, så känner jag att du finns där. Därför är det viktigt med paus. Det känns väldigt bra när jag skriver till dig i bloggen.
Jag pratade med Anders igår och han påminde mig om att det kom en tår från ditt öga när storebror Tomas anlände på första dagen av dom tre då du låg medvetslös, som vi antog, och väntade på döden. Så grymt.
Annars kan jag berätta att jag träffade några gamla kamrater från Småland som jag inte har träffat på 60 år. Dom var sig lika och efter en stund så kändes det som igår. En av dom var avundsjuk på min trampbil. Synd att den inte finns kvar.
Det händer så mycket nytt i mitt liv så att det känns som att jag missar dig. Jag satt vid stranden av Östersjön i Småland i helgen och försökte få kontakt men det gick inte. Jag vill behålla dig färskt i mitt minne och när jag får någon paus, som jag har nu, så känner jag att du finns där. Därför är det viktigt med paus. Det känns väldigt bra när jag skriver till dig i bloggen.
Jag pratade med Anders igår och han påminde mig om att det kom en tår från ditt öga när storebror Tomas anlände på första dagen av dom tre då du låg medvetslös, som vi antog, och väntade på döden. Så grymt.
Annars kan jag berätta att jag träffade några gamla kamrater från Småland som jag inte har träffat på 60 år. Dom var sig lika och efter en stund så kändes det som igår. En av dom var avundsjuk på min trampbil. Synd att den inte finns kvar.
måndag 11 november 2013
Brev till Eva
Hej Eva!
Jag kommer ihåg vilken fin helg vi hade för ett år sedan när första snön hade kommit och vi fikade på Taxinge Slott och tog en skön skogpromenad därefter. Vi sade då att vi skulle göra så fler helger när vi var i Stockholm.
Strax därefter halkade du och fick ett komplicerat fotbrott. Vi fick fira jul i Stockholm, vilket vi nästa aldrig gjorde annars. Jag har tänkt på att det egentligen var början till det hemska slutet. Du kom aldrig riktigt tillbaka efter det.
Nu har tiden gått och jag måste leva livet vidare utan dig. Det ser då helt annorlunda ut. Jag är mycket vildare nu när inte du finns och kan hålla ordning på mig. Mitt hår är mycket längre än vad du skulle velat ha det. Jag har varit ute några gånger och ekiperat mig och tycker faktiskt att det är kul. Innan var det ju du som visste vad jag skulle ha på mig.
Jag måste också berätta att jag har kontakt med andra kvinnor. Detta är ju känsligt men det har du väl redan lagt märke till. Jag har försökt sätta mig in i hur jag skulle reagerat om rollerna hade varit ombytta. Jag tror att jag hade velat att du skulle sörja mig något och att du sedan naturligtvis skulle fått träffa andra män. Jag hoppas och tror att du har samma inställning.
Jag kommer ihåg vilken fin helg vi hade för ett år sedan när första snön hade kommit och vi fikade på Taxinge Slott och tog en skön skogpromenad därefter. Vi sade då att vi skulle göra så fler helger när vi var i Stockholm.
Strax därefter halkade du och fick ett komplicerat fotbrott. Vi fick fira jul i Stockholm, vilket vi nästa aldrig gjorde annars. Jag har tänkt på att det egentligen var början till det hemska slutet. Du kom aldrig riktigt tillbaka efter det.
Nu har tiden gått och jag måste leva livet vidare utan dig. Det ser då helt annorlunda ut. Jag är mycket vildare nu när inte du finns och kan hålla ordning på mig. Mitt hår är mycket längre än vad du skulle velat ha det. Jag har varit ute några gånger och ekiperat mig och tycker faktiskt att det är kul. Innan var det ju du som visste vad jag skulle ha på mig.
Jag måste också berätta att jag har kontakt med andra kvinnor. Detta är ju känsligt men det har du väl redan lagt märke till. Jag har försökt sätta mig in i hur jag skulle reagerat om rollerna hade varit ombytta. Jag tror att jag hade velat att du skulle sörja mig något och att du sedan naturligtvis skulle fått träffa andra män. Jag hoppas och tror att du har samma inställning.
måndag 4 november 2013
Brev till Eva
Hej Eva!
Jag var i helgen på Änglagård tillsammans med Anders familj. På Allhelgonadagen tog dom en promenad i byn och fick veta av byborna att det var en minnesgudstjänst i kyrkan i grannbyn. Precis lagom kom dom hem och berättade så att jag kunde vara med, vilket jag inte hade planerat. En tillfällighet som gör, som så ofta, att man kan tro att du är med och styr.
Jag satte mig ensam bak i kyrkan för att ej bli störd av dom bybor som var där. Jag ville vara ensam med dig. Det var gripande och vackert. När dom sjöng "Håll mitt hjärta" var du extra nära. Den sjöng Anna Reader på din begravning. Den fortsätter med "håll min hand". Jag tänker då på när jag satt och höll din varma fina hand och kysste den när vi väntade på att den skulle bli kall.
Som alltid vid en gudstjänst får jag något fint till mig. Jag kanske skall gå på det oftare. Jag är ju som så många andra i vår tid en andlig sökare. Prästen sade att det råder brist på andlighet i vår tid och att det är brist på människor med andlig kompetens. Vi är ju så pragmatiska och praktiska och sätter prylar i fokus. Själv får jag en välgörande stimulans av andlighet.
Prästen sade också att det är i minnena som vi får kraft att möta framtiden. Jag tänker då att vi måste har bra och starka rötter för att kunna växa och blomstra. Om man inte bejakar och forskar i sitt förflutna så finns man bara nu och flyter omkring.
Fikastunderna i min ensamhet är faktiskt ett utmärkt tillfälle att filosofera och konsolidera var jag är, hur det har varit och vart jag är på väg. Jag känner också det som en form av välgörande andlighet. Vi måste stanna upp ibland.
Jag var i helgen på Änglagård tillsammans med Anders familj. På Allhelgonadagen tog dom en promenad i byn och fick veta av byborna att det var en minnesgudstjänst i kyrkan i grannbyn. Precis lagom kom dom hem och berättade så att jag kunde vara med, vilket jag inte hade planerat. En tillfällighet som gör, som så ofta, att man kan tro att du är med och styr.
Jag satte mig ensam bak i kyrkan för att ej bli störd av dom bybor som var där. Jag ville vara ensam med dig. Det var gripande och vackert. När dom sjöng "Håll mitt hjärta" var du extra nära. Den sjöng Anna Reader på din begravning. Den fortsätter med "håll min hand". Jag tänker då på när jag satt och höll din varma fina hand och kysste den när vi väntade på att den skulle bli kall.
Som alltid vid en gudstjänst får jag något fint till mig. Jag kanske skall gå på det oftare. Jag är ju som så många andra i vår tid en andlig sökare. Prästen sade att det råder brist på andlighet i vår tid och att det är brist på människor med andlig kompetens. Vi är ju så pragmatiska och praktiska och sätter prylar i fokus. Själv får jag en välgörande stimulans av andlighet.
Prästen sade också att det är i minnena som vi får kraft att möta framtiden. Jag tänker då att vi måste har bra och starka rötter för att kunna växa och blomstra. Om man inte bejakar och forskar i sitt förflutna så finns man bara nu och flyter omkring.
Fikastunderna i min ensamhet är faktiskt ett utmärkt tillfälle att filosofera och konsolidera var jag är, hur det har varit och vart jag är på väg. Jag känner också det som en form av välgörande andlighet. Vi måste stanna upp ibland.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)