Brev till Eva

Hej igen Eva!

I fredags var jag på begravning igen. Den första sedan din. Det var Rolf Pettersson i Sala som har dött av en ovanlig nervsjukdom endast 65 år gammal. Samma ålder som din! Det var en fin begravning och sorgen efter dig kom fram igen när kyrkklockorna ringde.

När jag och barnen var hos dom på middag förra sommaren så kom Rolf, då fullt frisk, och beklagade vår sorg efter din bortgång. Ingen visste då att han själv skulle vara död om ett år.

Efteråt tog Tomas och jag årets första bad i Sandviksbadet i Sala som ligger precis intill vår gamla sjötomt där vi hade 13 lyckliga år tillsammans med våra barn.

Nu går livet vidare och sommarens planering står för dörren. Det är ett pusslande att få ihop allt med våra många boplatser i kalendern. Igår var Monica med för första gången i ett nätverksmöte. Hon var också med på seminariet för två veckor sedan. Vi samarbetar allt mer. Det är förunderligt hur lik hon är dig, men ändå så annorlunda. Jag hoppas att du inte tycker illa om detta?

Brev till Eva

Hej igen Eva!

Nu när det har gått ett år sedan du lämnade mig tänker jag ibland på hur det var för ett år sedan. Jag minns min förtvivlan när jag satt ensam på Änglagård förra valborgsmässoafton. Jag tänkte på att vi var ett sådant starkt team du och jag tillsammans. Nu var det slut och jag var halv. Jag tänkte också på när Anders, Erika och Melvin var hos mig ensam på Änglagård och hur de kände tomheten efter dig. Vi grät när de åkte hem och jag stod ensam och vinkade på samma plats som du och jag brukade stå och vinka.

Nu är allt förändrat. De var ofta på Änglagård hos oss och nu nästan aldrig men jag är ju knappt där själv numer.

Jag måste dock medge att jag också älskar friheten, att göra precis vad jag vill. Den har jag exempelvis nu, kommande helg, när Monica håller seminarier i Riga. Jag brottas ofta med tankarna på frihet/ensamhet kontra relation. Just nu känns det som att jag inte kan ha något absolut tillstånd av något. Ensamheten är skön när den är tillfällig och självvald men den kan bli påfrestande när den är total. Jag inser att den är en omöjlighet för mig men ändå kittlar tanken och lockar.

Tills vidare flyter jag vidare enligt "kork-filosofin" för att se var jag hamnar.