Brev till Eva

Hej igen Eva!

Jag skriver ofta till dig nu, senast igår. Det finns så många tankar i knoppen som far hit och dit.

Jag skrev igår att resten av livet, efter dig, blir bara en marginal. Det får ju inte betyda att jag lägger mig ner och är passiv. Tvärtom kommer jag att satsa på en ny framtid.

Ibland tänker jag på hur det hade varit om jag var död och du fortsatte i livet. Hur skulle jag vilja att du skulle leva ditt liv då? Naturligtvis skulle jag vilja att du hade levat livet och träffat nya män så jag gissar att du vill samma sak för mig.

Någon sorg och saknad skulle jag förstås vilja att du kände och det vet du ju att jag verkligen känner.

Den stora frågan är ju bara hur jag vill ha framtiden. Jag får så många goda råd från andra. Dock pekar råden i alla möjliga riktningar. Dom är ändå viktiga för mig. Frågan blir nyanserad.

Brev till Eva

Hej igen Eva!

I sorgen finns faktiskt en trygghet! Jag har minnet av vårt långa liv tillsammans. Alltifrån när vi träffades som unga i en het kyss på dansgolvet i Lund. När vi lekte oss fram i ungdomen. En salig lycka då allt var fint i vår förälskelse.

Vi skapade vår fina familj och ett liv som var riktigt bra. Alla 44 åren tillsammans med allt detta var underbara. Detta ter sig nu som livets stora sak och det som kommer att hända nu när inte du finns blir en marginal.

Det är då det känns tryggt att tänka tillbaka på vårt liv tillsammans. Du finns i sorgen och i minnena och det är det som är min fasta punkt numer.

Som Strinbergs novell "ett ark papper": "Han var stolt och lycklig för han kände att han hade ägt det skönaste"!

Brev till Eva

Hej igen Eva!

Nu var det länge sedan jag skrev till dig. Efter en intensiv sommar sitter jag nu ensam på Änglagård igen. Man måste ju vara ensam ibland för att begrunda och konsolidera.

Dessvärre känns det så meningslöst här när inte du finns. Med dig var det helt annorlunda. Nu är det själlöst. Jag tappar motivationen för allt det som var kul och meningsfullt när du var med.

Jag är nu mer vilsen än någonsin efter din död. Hur skall jag leva mitt liv? Efter chocken över att du försvann så inträder nu ett fortfarighetstillstånd och mycket ter sig annorlunda. Jag kan inte sticka under stol med att jag fick en gnista av frihet som var helt ny för mig när du dog. Jag gjorde allt det som jag inte kunde göra när du fanns. Jag var spontan och gjorde det som för stunden föll mig in. Den möjligheten har jag ännu men friheten är förknippad med ensamhet. Relation är förknippad med ofrihet.

Hur vill jag ha det? Allt är en enda röra.

Jag blir rastlös av dagar när inget händer men jag har fått rådet att det är viktigt att stanna upp och också att ha det tråkigt ibland. Kanske det är nyttigt att tänka efter och reflektera. Då kanske det känns bättre sedan.