Strindbergs kraft och förmåga

Igår presenterades två avhandlingar om August Strindberg. Den ena behandlade "Blå boken" där Stindberg skriver om allt sedan tidernas begynnelse och den andra behandlade korta dramer "enaktare". Presentationen var på Strindbergsmuseet där vi har haft ett Strindbergsseminarium för våra chefsnätverk.

Blå boken innehåller mycket vetenskap inom alla områden och avhandlingens författare menade att det finns mer vetenskap i den än i den vetenskapliga litteraturen. Jag kom att tänka på det någon sade under vår Libanonresa, "vetenskapen är som oljefilmen på havet vågor".

Att läsa ett Strindberg-drama är som att lägga pussel. När man läser första gången så får man en uppfattning om handlingen. När man läser en andra gång blir dramat intressantare. Vid tredje läsningen börjar skeendet öppna sig och frågorna blir alltfler. Man bör egentligen läsa fler gånger.

Strindberg hade förmågan att med några få ord säga mycket till skillnad mot det som vi numer är vana vid, nämligen att det sägs många ord utan att de säger någonting. (se gårdagens inlägg om om medierna som energisugar)

Tiden är inte otillräcklig!

Vi fyller den tid vi har till förfogande med för mycket. Det är inte mängden tid som är otillräcklig utan snarare vår egen utfyllnadslusta som är för stor.

Så många upplever att tiden inte räcker till. Frågan blir då vad man fyller den med? Är det vettiga, energigivande, nödvändiga, utvecklande, njutbara eller avkopplande aktiviteter eller är det strunt och onödigheter som inte leder nån vart!

Var och en kan rannsaka sig själv. Det vanligaste är att man anstränger sig onödigt mycket för att hänga med i livets tävling och karriären. Är det värt det eller kan färre arbetsinsater ge bättre resultat. En annan meningslös aktivitet är ägna för mycket tid åt medierna! De är energisugar utan nytta! Exemplen är många.

Det gäller också att välja bort en del av allt man vill. Till sist så skadar det inte att prioritera sig själv.

Självutlämnande författare

I förra veckan lyssnade vi på författare som i sina böcker har varit självutlämnande. En hade skrivit om sin mors smärtsamma död i cancer, en hade skrivit om sin alkoholiserade far och en hade skrivit om sin egen manodepressivitet. Två saker fastnade i mitt minne från kvällen.

Det första var att författaren som skrev om sin mors smärtsamma död menade att dödsångest är vår största drivkraft. Den driver mer än kärleken. Många förtränger det faktum att vi alla skall dö men desto mer man bejakar och tar till sig detta faktum desto större blir drivkraften att leva.

Det andra var att Bo Strömstedt, som också var där och som tidigare var chefredaktör för Expressen menade att god litteratur skall vara entydig. När Vilhelm Moberg skrev om Kristina och Karl-Oskar så var dom inga andra än han själv. Därmed blev det en sanning.

"Att skriva av sig", inte minst om svåra frågor, är en välgörande terapi.

Fler intryck från Libanonresan

Vi träffade VD och ägare till ett libanesiskt företag som har fabrik även i Sverige. Han sade: "Ni i Sverige tar emot invandrare som enbart är ute efter era sociala trygghetssystem. Det är svårt för oss att hitta arbetskraft i Sverige.

Vi var hos Ericsson i Beirut och slogs av hur enhetliga världskoncerner är. Allt ser likadant ut i alla länder.

Vi var på vingården Chateau Musar och provade viner i deras källare så att man fick spindelnät i ansiktet. Det var dock svårt att uppskatta vinet från 1974. Dom skördade vinerna medan kriget pågick för fullt. Dom missade endast två års skördar.

Vi träffade jämställdhetsministern som berättade om de orättvisa villkoren för kvinnorna i den muslimska lagen och om kampen för att förbättra dessa. Det finns olika lagar i samma land. Det finns också autonoma områden, de palestinska flyktinglägren, i landet.

Vi träffade hälsoministern, handelskammaren, teaterregisören Nidal el-Achkar, ett designföretag med fantastiska möbler mm.

Vi upplevde den vansinniga trafiken med ständiga köer och tutande samt soldater och skyttevärn med sandsäckar och stridsfordon överallt. Det mesta var redan återuppbyggt efter de senaste bombningarna 2006.

Intryck från Libanonresan

Att se den totalt tillslutna gränsen mellan Libanon och Israel. Att se araberna kasta glåpord efter den israeliska soldaten i det patrullerande stridsfordonen längs gränsen. Att få TV-kanalen Al Jazeera att ta gruppfotot på oss. Att se det gröna Israel och det bruna Libanon intill varandra. Att känna att man är i kärnan av världskonflikten.

Att se de stora fotona på självmordsbombarna tillsammans med en ayatolla längs vägen. Dom är martyrer. Deras familjer får försörjning livet ut av Hizbollah som får pengar från Iran som får pengar från oljan som vi köper. Vi finansierar självmordsbomarna och terrorismen.

Att se säkerhetspådraget vid den iranska presidentens besök. Massor med mörka bilar med prickskyttar i ett hål i taket och i de öppna bakdörrarna, alla stridsfordon, alla soldater, alla poliser, alla prickskyttar på marken och på taken, alla civilklädda säkerhetsmän, alla automatvapen. Så skyddas en diktator.

Att se rollfördelningen mellan man och kvinna vid besöket hos den muslimska familjen vid gränsen. Mannen för samtalet, fru och döttrar sköter köket eller sitter tysta. Att känna den oerhörda värmen och generositeten från dom alla. "Vi är inte som ni tror i väst. Vi vill ha fred!" När dom har bjudit på sig själva och utsökt förplägnad kommer mannen ut till vår buss när vi skall åka med små presenter som han ger oss. Vi smälter över denna mänskliga värme.

Libanon är så ofta krigsskådeplatsen för för de stora världsmakterna som sponsrar krigen.

Vi är annorlunda efter utbildningsresan till Libanon!

Efter resan till Libanon med deltagarna i chefsnätverken förstår man hur betydelsefullt det är att ta del av andra kulturer för att få perspektiv på sin egen.

Man bli mera vidsynt och ser inte allt lika självklart som när man sitter hemma och vet hur allt är. Vi i vår kultur har i princip rätt medan andra har fel. Efter erfarenheterna från resan ser man mer hur även andra kan ha rätt och kanske till och med vi här hemma har fel.

Bilden av oss själva och vad vi står för är så tung och kompakt att den som försiktigt försöker framhålla något annat möter på starkt motstånd. Det är kanske detta motstånd och denna oförståelse för andra som är och alltid har varit grogrunden för krig.

Tryggheten i det egna och rädslan för det okända skapar konflikter.

Idag åker vi till Libanon

Idag går vår utbildningsresa för chefsnätverken till Libanon.

Libanon består av kristna, shiamuslimer, sunnimuslimer, druser, armenier samt av lika politiska organisationer såsom Hizbollah (guds parti) och därutöver en stor andel palestinier som bor i flyktingläger. Alla finns på en yta som är lika stor som Stockholms län.

För att komplicera situationen ytterligare så finns övervägande del av de sk libaneserna över hela världen. Många flydde under inbördeskriget på 1970 och -80-talen. Man har ofta släkt i Europa, USA och Australien.

På tisdag skall vi besöka parlamentet som sedan 1992 sammansätts utifrån demokratiska val. Enligt konstitutionen skall presidenten vara kristen, talmannen shiamuslim och premiärministern sunnimuslim.

Detta sätter perspektiv på vår situation i Sverige.

Att leva livet fullt ut!

Gör vi saker för att vi själva vill eller gör vi dom för att vi ska imponera på andra och vara duktiga? Frågan ställdes i morse av skådespelerskan Cecilia Frode.

Svaret kanske kommer direkt men om vi tänker efter så kanske det inte är så klart och enkelt. Vi är mer komplicerade än så!

Hon forsatte: "Har vi råd att inte göra det vi själva vill? Livet är ju begränsat! "Vi har ju inte själva valt att komma till världen men när vi är här har vi val!"

När hon gör en föreställning förväntar hon sig inte publikens bekräftelse omedelbart. Den kanske kommer senare eller dagen efter. Hon måste därför göra det hon tror på själv och förlita sig på det.

Det kanske är värt att fundera på om vi skall justera något i livet för att leva det fullt ut.

"Gender"-frågor på vårt nästa nätverksseminarium

Skillnaderna mellan manligt och kvinnligt upphör aldrig att inspirera oss. Frågan väcker ständigt stort intresse. Den hade en populärperiod på 90-talet. Bland annat blev boken "Män är från mars och kvinnor från Venus" mycket omtalad. Vi fann enkla förklaringar.

Ett annat perspektiv på ämnet är att jämställdhetsfrågorna också har en stor politisk dimension. Den pågick på Strindbergs tid för 100 år sedan och den pågår idag och förmodligen om 100 år också. Samhället förändras och ger nya förutsättningar liksom att situationen är i olika över världen.

Samverkan mellan kvinnor och män på arbetsplatser, i hemmet och annorstädes är spännande och svår. Vi kommer aldrig till full förståelse för varandras olikheter, lika lite som vi aldrig kommer till full förståelse för varandra över huvud taget.

Den 20 januari 2011 skall vi dock göra en djupdykning i ämnet på vårt nästa seminarium för chefsnätverken. Inbjudan och program för detta kommer inom kort.

Att ha barnasinnet kvar

Vi har umgåtts med lilla Astrid, snart två år, i helgen. Man blir inspirerad av hennes värld och kan tänka att det är en förebild för hur man skall leva livet.

Hon är bekymmerslös och tänker bara på det omedelbara. Hon låter andra styra sitt liv och hon hänger med på detta och finner sig nästa alltid tillrätta med det. Hon gläds åt de minsta detaljer och har inga anspråk alls på någon lyx. Hon är lekfull och ler åt enkla små insatser.

Hon är intresserad och synnerligen läraktig. När man berättar något för henne så lyssnar hon intensivt och tar det hon förstår till sig. Dom stora blå ögonen tittar förundrat och man smälter inför dom. Det känns som att det går en direktkanal rakt in i det lilla barnets hjärta. Det finns inga barriärer.

Vårt andra barnbarn, lille Melvin i samma ålder, har precis samma intensiva egenskaper.

Lycklig är den som kan ha barnasinnet kvar.

Politiska ledarskapet har blivit företrädarskap

Ett av våra seminarier för chefsnätverken handlade om politiskt ledarskap. Vi fick då veta att det numer inte finns politiskt ledarskap utan istället politiskt företrädarskap. Vi lever ju numer i demokratier.

För fanns diktatorer och despoter som startade krig för att befästa och utöka sin makt samt för att ena folket mot en yttre fiende.

Nu när så många länder har blivit demokratier så finns det inte så många krig. Dock märks nu en begynnande motsättning mellan etniska olikheter och mellan olika religioner.

Världens mest betydande konflikt finns i mellanöstern. I ett TV-program i Kunskapskanalen upplevde man verkligen det hat som finns från såväl judar som från palestinier. Vi kommer vid vår utbildningsresa för nätverksdeltagarna till området i nästa vecka att få nya perspektiv på detta.

Det verkar nu som att det är de många människorna som driver utvecklingen mot konflikter, inte ledarna och att det nu inte handlar om konflikter mellan nationer utan mellan olika etniciteter.