Brev till Eva

Hej igen Eva!

I förrgår var det ett år sedan din begravning och imorgon är det 42 år sedan vi gifte oss. 41 lyckliga år var vi gifta och dessförinnan var det 3 lyckliga år tillsammans efter, som Frank Sinatra sjunger: "Strangers in the night exchanging glances", natten mellan 30 och 31 maj 1969.

Jag går nu in i år två efter att du lämnade mig. Jag fortsätter att njuta av livet trots att du inte finns hos mig. I övermorgon tar jag upp Monica till vår fjällstuga för första gången. Det verkar finnas snö där ännu så att vi kan åka skidor.

Monica och du har så många likheter och tillika så många olikheter. Vi reser i varandra men också i oss själva när vi speglar oss i varandra. Det är en spännande resa. När man har varit tillsammans så länge som du och jag fick vara ändå, trots din tidiga död, så kändes det som att vi kunde varandra.

Du sade vid talet på min 60-årsdag att vi hade "hoppat" tillsammans många gånger och att du ville hoppa fler gånger tillsammans med mig. Vi stod säkert inför nästa "hopp" när du så grymt berövades möjligheten att hoppa.

Jag hälsade i helgen på ett par i vår ålder där mannen drabbades av att delar av hjärnan slogs ut för 14 år sedan. Han är sedan dess oförmögen till kommunikation och starkt begränsad i rörelseförmågan. Han sköts av sin fru och av assistenter sedan dess. Jag känner att vi får vara lyckliga för att inte du drabbades av ett sådant tillstånd vilket hade varit grymmare, som jag upplever det, för både dig och mig. Om din operation i hjärnan "hade lyckats" så hade du sannolikt också hamnat i det tillståndet.

Brev till Eva

Hej Eva!

Nu har jag varit på Änglagård sedan i fredags. Det var rekordlänge sedan jag var här. Det var i julas. Jag sitter nu på din arbetsplats och jobbar. Du fick ju den bästa platsen så nu har jag tagit den. Jag trodde ett tag att jag skulle sälja Änglagård nu när Monica och jag har 6 bostäder sammanlagt. Men inte! Det går inte. Det är ju så fint här.

Sedan du dog har jag inte funnit någon glädje i att göra saker på gården men nu börjar det vara roligt igen. Jag har satt upp ett nedfallet stuprör, justerat timmerhuset vid sjön så att man kan öppna dörrarna igen och röjt i björkdungen mot Siri.

Dessutom finner jag ro här i mitt numer vilda liv. Här är jag mitt ute i den fantastiska naturen med ödslighet, vårfågelkvitter och vårluft. Jag har inget behov av att åka någonstans utan sitter här och mediterar och tänker på allt som har hänt och som är på gång. Jag minns också dig och allt vi gjorde här. Det är nu exakt tio år sedan vi övertog gården.

Jag fick kaffe hos Siri igår och då fick jag veta att jag hade gråtit vid minnesgudstjänsten i kyrkan här vid allhelgonahelgen i höstas. Ändå gick jag in diskret och satte mig längst bak för att inte bli sedd av dom andra i min sorg. Ändå hade det gått ut över bygden så att jag fick veta det av Siri nu ett halvt år senare. Här går minsann informationen utan hjälp av facebook.

Ikväll åker jag ner till Stockholm igen för vidarebefordran till Monicas hus i Timmernabben och bekanta i Karlskrona, Lund och Malmö.

Brev till Eva

Hej Eva!

Idag är det precis ett år sedan du dog. Det är overkligt att du har varit borta ett helt år. Jag försöker föreställa mig hur det var när du gick omkring här i lägenheten men det är svårt. När jag tänker efter så kan jag se dig på din arbetsplats vid fönstret mot gatan eller när du kommer in i hallen efter din morgonpromenad. I söndags vara Tomas och Anders här med familjer med anledning av ettårsminnet av din bortgång. Alla känner fortfarande starkt tomrummet efter dig.

Jag har för varje dag gått igenom din sista tid och din hjärnblödning för fyra dagar sedan som ledde till väntan mot döden som kom idag. Jag fick nyss anledning att se din fina skrivstil i dina sista arbetsnoteringar och sorgen grep tag i mig. 

Allt detta samtidigt som Monica och jag nyss kom hem från Frankrike där hon skrev på kontraktet för ett hus norr om Nice. Inflyttningen sker i början av juni.

Tänk om jag hade vetat detta för ett år sedan mitt i sorgen. Det är förunderligt hur livet kan förändras på så kort tid.

För mig är det paradoxer som är så stora så att jag inte ännu kan förstår dom eller härbergera dom fullt i mitt medvetande. Jag bara åker med.