Brev till Eva

Hej Eva!

Jag ser allt som vi har byggt upp tillsammans som nu bara är mitt. Du berövades detta liksom också jag skall berövas det när det är dags. I min ålder ligger det inte alltför långt bort. Egentligen inte i någon ålder.

Det är svårt att förstå att du plötsligt inte finns. Det kunde lika väl vara tvärtom att jag var död och du levde vidare. Jag försöker fatta men kan inte. Min förmåga räcker inte. Jag stöter på en vägg som förblir fast. Tankarna bara studsar tillbaka hur många gånger jag än försöker få igenom dom.

Den tid som återstår för mig fyller jag med mycket. Jag lever som om jag tror att jag aldrig skall dö. Det är nog bra ändå att ha den inställningen.

I ett annat perspektiv har det nu blivit naturligt att du inte finns här hos mig. Motsatsen skulle nu kännas onaturlig, på något sätt. Jag har redan vant mig vid ett annat liv. Eller så är det inbillning och jag får en rekyl framöver. Jag får se.

Livet är komplext och fyllt med paradoxer.