Det lilla barnbarnet

I helgen var det dop av vårt första lilla barnbarn. Lille Melvin föddes i oktober 2008. Vårt andra barnbarn lilla Astrid föddes i januari 2009.

En reflektion omkring detta är att det är en oerhört stor energi och lycka som ett litet barnbarn kan ge. I denna späda ålder så kan det inte prata, i början inte ens le. Ändå kommunicerar det mer än någon. Det är spontant, naturligt och döljer inga känslor. Dessa visas på ett tydligt sätt om något inte passar. När det första leendet visar sig efter några månader smälter man som smör i förtjusning. Om barnet blir riktigt glad så sprattlar benen och armarna. Det äter flitigt av moderns mjölk och ibland så rinner det över. Man kan säga att det är en "mjölkkagge med sprattlande armar och ben". Det är helt rent och oskyldigt och har inte gjort något fel. Doften av en liten bebis är så ren som en nyutsprungen blomma. Att lukta på den lilla hjässan och känna värmen från den lilla krabaten är stort. Alla samlas runt det lilla barnet.

Det är också rörande och framkallar tårar att se en liten närstående människa för första gången i livet. Där ligger en likhet med döden då man ser en närstående människa för sista gången i livet. Vi kommer på vår resa från någonstans hit till världen och reser sedan vidare till någonstans. Dessa någonstans kanske är ingenting. Några tror sig veta hur det är. Jag citerar Gunnar Adler Karlsson som har medverkat i olika former vid våra chefsnätverk när han ofta får frågan om han ändå inte är troende. Svaret blir: "Det enda jag vet är att jag vet intet! Därför kan ingen hypotes uteslutas!"