Det kan vara tufft att vara VD. I och utanför våra chefsnätverk känner jag till ett antal exempel där VD får gå på direkten utan varsel. I samtliga fall fick vederbörande veta detta dagen innan eller samma dag som det genomfördes. Visserligen hade det legat i luften och respektive VD kände i de flesta fallen på sig att spänningen gentemot de tongivande krafterna hade ökat.
Om man skulle se någon gemensam nämnare för de olika fallen så skulle det möjligen vara att VD var rationell och effektiv med att utveckla lönsamheten i företaget men att denna rationalitet "trampade på ömma fötter". I något fall var VD ytterst framgångsrik och hade byggt upp ett företag i en större koncern från en enhet på 12 personer till ett företag på 1200 personer. Problemen blev dock att VD inte tog hänsyn till "politiken", till de grupperingar som skyddar varandra, till "svågerpolitiken" etc. I något fall så hade VD ifrågasatt företagsägarnas betydelse som arbetande styrelsemedlemmar för att sänka företagets kostnader med dessas löner.
Resultatet brukar dock bli att respektive VD kommer igen i andra sammanhang och att dessa sammanhang ofta har blivit ännu bättre än det förra. Någon har en topposition i en större offentlig organisation, någon är en inflytelserik samhällsförändrare, någon driver en framgångrik konsultverksamhet och för någon är VD-sparken så färsk med tillhörande näringsförbud så att inget har hänt än. Det känns dock som att även i detta fallet något positivt på väg att hända.
När jag skriver detta kommer jag att tänka på fler fall av sparkade VD-ar. Dom blev av med jobbet för att dom var dåliga på att åstadkomma resultat. De var desto bättre på politik. Men det hjälpte inte. Motsatt mot exemplen ovan således. Dom har dessvärre haft svårt att hitta en ny roll därefter.
Gemensam slutsummering för alla är två faktorer. Den ena är att det känns hårt att bli ratad. Man får en "tagg" som smärtar i början, lindras med tiden men aldrig försvinner helt. Det andra är att man får en värdefull kunskap och erfarenhet för sitt fortsatta liv.
tisdag 3 mars 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar