Nu en månad efter att du lämnade mig så känns tomrummet, det stora vakuumet. Det var ju du och jag i allt. När jag träffar andra så känns tomrummet bakom axeln.
Jag ser dina kläder, dina skor, dina anteckningar, dina toalettsaker...... Vid dörren står dina promenadskor med vandrarstavar kvar. I köket är det en bild på dig med en röd ros intill. Jag var inne i linneskåpet för första gången. Det var tabu för mig när du var hos mig. Jag får tårar i ögonen när jag ser spåren efter dig liksom när jag skriver detta till dig.
Vi var ju radarparet som gjorde allt tillsammans. Vi förde ett 44 år långt underbart samtal som avbröts abrupt. Våra fikastunder var lisor för själen. Nu fikar jag ensam och tänker.
När jag är i din dator ser jag dina mail och anteckningar. Det sista du mailade mig var en extern inbjudan med följetexten från dig: "Puss och kram från en skraltig liten Eva!". Kanske var det ditt avsked fast varken du eller jag visste det då?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar