Brev till Eva: Ensamheten och saknaden

Jag håller just nu på med att ta mig in i den vanliga vardagen utan dig. Hittills har allt varit extremt i samband med avskedet av dig. Det är som att gå in i en annan värld som jag inte känner till.

Hur kommer den att bli, i ensamhet? Kommer jag att stå ut med den? Vilka blir mina vänner nu när inte du finns? Kanske en del lämnar mig? Kanske kommer det nya? Det var ju du som skötte och underhöll kontakterna med våra vänner.

När du någon gång var borta och jag var ensam så fungerade det bra och jag trivdes med ensamheten. Den ensamhet som nu breder ut sig är av ett annat slag. Den är så absolut och oåterkallelig och känns oändlig. Den förvärras av längtan efter dig.

Ibland tänker jag att det hela kanske är en mardröm och att jag kanske vaknar och ser att du finns hos mig precis som vanligt.

Det jag vet är att våra barn och barnbarn alltid finns där så helt ensam är jag inte. Det sved att du inte fick uppleva den lille "artisten" Melvin i helgen. Han sade: "Kanske farmor ligger i sängen intill dig"!

.....det kanske är så!