Ibland känns det som att jag börjar vänja mig vid att du inte är hos mig men så får jag bakslag och känner saknaden igen. Den breder då ut sig stor, omfattande och oändlig.
När du var hos mig kunde jag aldrig lyssna på musik i bilen, du pratade jämt. Efter att du lämnade mig har jag bara lyssnat på klassisk musik. Jag gillade tidigare att köra disco på hög volym när jag var ensam i bilen men det går inte nu. Jag försökte igår men det gick inte.
Den vikt som jag ville komma ner till när du var hos mig har nu uppnåtts utan att jag har ansträngt mig ett dugg.
Jag packar numer på en kvart när jag skall byta bostad. När du fanns tog det ett par timmar. Jag kan också åka när jag själv vill. Du ville vara mer hemma. Det blir inga pauser när jag är ute och kör som när du var med.
Men, älskade Eva, aldrig har någon fördel varit så betydelselös.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar