Vi hann inte ta avsked då du försvann. Vi gick ut genom dörren vardagligt. Inte kunde vi väl tro att det var sista gången du lämnade vårt hem. På kvällen träffades vi igen. Du var då lite glömsk efter din första hjärnblödning. Det var ingen fara sa läkarna. Jag åkte hem på natten. Inte kunde väl varken du eller jag tro att det var sista gången vi sågs.
När vi var unga bestämde vi oss för att inte ta livet för allvarligt. Vi skulle leka oss genom det. Vi gjorde det i 44 år. Slutet blev på allvar!
När du låg i tre dagar och inväntade döden kysste jag din varma mjuka hand. Den doftade gott som du alltid har gjort. Jag grät i förtvivlan och upprepade: "Tack underbara Eva för allt." Läkarna sade att du inget uppfattade eller hörde men tillade alltid. "Man vet aldrig". Om du gjorde det så hörde du mitt tack för vårt lyckliga liv. Annars hoppas jag att du uppfattar detta som jag skriver till dig.
Jag säger hej då! Den fina prästen Jerker som ledde oss genom det vackra avskedstagandet av dig sade att vi träffas igen när jag dör. Så jag tillägger: "Vi ses igen"!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar