Brev till Eva: Ett väsen

Sorgen och saknaden efter dig är som ett väsen. Jag vet inte var jag har den ännu. Den kommer och går. När jag får gråta ut så känns det bättre efteråt.

Den lockas fram då jag träffar barn och barnbarn, då det svider att inte du får vara med om denna glädje, av den vackra musiken från din begravning, när jag intar min helgmiddag och känner saknaden av dig, när jag ser saker som vi har gjort och minns hur det var då, när jag skriver detta eller av ingenting, den kommer av sig själv.

Ett måste är att den får ta plats och bejakas. Den får inte kvävas. Blotta tanken på det få mej att må dåligt, att sprängas av inre energi och känslor.

Jag är beredd att ta emot den hur stor den än blir!