Brev till Eva: "Dagarna är räknade!"

Jag tänker mycket på det du återkom till ett antal gånger under senaste halvåret: "Det är konstigt, det känns precis som att dagarna är räknade" Du brukade tillägga: "känner inte du så?" Jag tog aldrig dessa ord på allvar. Det föll aldrig in i min tanke att du eller jag skulle vara nära döden. Jag skojade bort det och sade att några decennier har vi väl i alla fall kvar så då blir det många dagar att räkna. Vi brukade inte orda mer om det då. Men efter en tid återkom du igen till detta.

Dina ord besannades och vad var det som gjorde att du kände så? Ämnet var ju oss så främmande. Vi som aldrig hade haft några större problem eller sorger.

Några dagar innan du dog hade du ont av det som senare visade sig vara en bäckenfraktur. Du kunde inte åka skidor vid vår fjällstuga i påsk och då sade du: "Sådana här meningslösa dagar skall man inte ha när dagarna är räknade!"

Det måste ha varit obehagligt för dig att ha den känslan och förlåt för att jag inte tog dig på allvar!