Intryck från Herta Müllers tal på Nobelfesten

Jag lade några olika ord på minnet från nobelpristagerskan Herta Müllers nobeltal i torsdags.

Det första handlande om att den som föds, gifter sig och begravs i samma by lever ett liv i kistan. Den som ger sig ut och provar nytt får ett intressantare och rikare liv.

Det andra handlade om alla dom fega som gick regimens ärenden i diktaturens Rumänien, om alla dom som som krympte som människor. Man blir varse hur bräckliga vi är och hur förhållandet skulle vara detsamma i vårt land och i vår tid om förutsättningar skulle bli sådana. När man tänker på de extrema politiska krafterna som har verkat efter andra världskriget och verkar även idag i vår omedelbara närhet förstår man hur lätt även vi skulle kunna hamna i en totalitär regim.

Det tredje handlande om bokens makt. "Inget talar till mig lika starkt som en bok". Det tillhör livets höjdpunkter när man upplever det. I jämförelse med tidens brus och strunt i media framstår den goda boken som en ros i en öken.