Desperation och dåligt ledarskap

Något som jag har berört tidigare är att många chefer ligger på gränsen av sin förmåga när det gäller arbetsmängd och stress. Ofta är det kvinnliga chefer som lider av "duktig flicka-syndromet". Man känner av gränsen i form defekter på hälsan. Sömnproblem, huvudvärk, högt blodtryck är bara några exempel.

Man har fullt upp på jobbet. Många har barn som får vara i förskolan allt för länge. Några har tonåringar som är i trotsåldern och kräver mycket energi. Man jobbar på toppen av sin förmåga samtidigt som man har dåligt samvete för det man inte hinner såväl på jobbet som i hemmet.

Viktigt är dock att komma ihåg att var och en väljer hur man vill leva sitt liv själv. Ingen tvingar mer än man själv. Dock är vi inkörda i vårt spår och vill vara med i livets tävling och omge oss med statusprylar och ha ett gott anseende. Det andra innebär ju att ge upp. Men ändå kanske det skulle ge ett bättre liv.

Ytterst handlar det om ledarskap. Man lägger möten på kvällstid och mejlar när som helst under dygnet. Ledningen är pressad av styrelse och kapitalmarknad. Kanske skulle det komma ut mer resultat genom att lätta på trycket ändå? Det andas desperation och dåligt ledarskap.