Hej Eva!
Min vilsenhet i livet har inte minskat under den tid som har gått sedan du lämnade mig. Snarare tvärtom. Jag vet inte hur jag vill fortsätta att leva. Jag har en gammal dröm som har väckts till liv sedan ungdomen. Då ville jag ha många tjejer som kom och gick. Du minns väl att jag var lite bångstyrig i början innan jag definitivt fastnade för dig.
Den drömmen har återuppstått men jag inser att den är omöjlig. Den kan te sig som en skön oas som man närmar sig men desto närmare man kommer så förstår man att det är en hägring.
Jag inser att jag inte vill ha ett fast samboförhållande, definitivt inte så kort tid efter din bortgång, men jag vill ju inte heller vara ensam, trots att jag också gillar ensamhet och därmed frihet.
Just nu är jag dock i ett behagligt mellanläge med både relation och frihet. Men är det bra i längden. Hur vill jag ha det? Jag vet inte! Därav min vilsenhet.
Nu åker jag bara med i livets ström och låter den driva mig utan att jag själv har någon styrfart så får jag se var jag hamnar.
Det var lättare när du levde. Då visste jag vad som gällde. Men det är också, faktiskt, spännande nu om jag är uppriktig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar