På ett nätverksmöte i veckan fick vi en fängslande berättelse som framfördes på ett medryckande sätt som gjorde att vi övriga levde oss med i det hela och satt på helspänn och lyssnade.
Det handlade om huruvida man i en dialog med chefen har en verklig relation eller om den endast är verbal med fraser och superlativer som endast är en garnering och som inte har med den verkliga frågan att göra.
Det är då desto intressantare när man känner att det verkliga genombrottet kommer. Det vill säga när man får den riktiga kommunikationen och när man får en ömsesidig förståelse för varandra för första gången. Man inser varför den andra har agerat som den har gjort och man får insikt i orsakerna till detta.
Det handlade om huruvida man i en dialog med chefen har en verklig relation eller om den endast är verbal med fraser och superlativer som endast är en garnering och som inte har med den verkliga frågan att göra.
Det är då desto intressantare när man känner att det verkliga genombrottet kommer. Det vill säga när man får den riktiga kommunikationen och när man får en ömsesidig förståelse för varandra för första gången. Man inser varför den andra har agerat som den har gjort och man får insikt i orsakerna till detta.
Hur ofta dömer vi inte andra utifrån vårt eget snäva synfält. Var och en har ju många anledningar till att man agerar som man gör vilket den utomstående betraktaren oftast inte har en aning om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar