Intryck från Libanonresan

Att se den totalt tillslutna gränsen mellan Libanon och Israel. Att se araberna kasta glåpord efter den israeliska soldaten i det patrullerande stridsfordonen längs gränsen. Att få TV-kanalen Al Jazeera att ta gruppfotot på oss. Att se det gröna Israel och det bruna Libanon intill varandra. Att känna att man är i kärnan av världskonflikten.

Att se de stora fotona på självmordsbombarna tillsammans med en ayatolla längs vägen. Dom är martyrer. Deras familjer får försörjning livet ut av Hizbollah som får pengar från Iran som får pengar från oljan som vi köper. Vi finansierar självmordsbomarna och terrorismen.

Att se säkerhetspådraget vid den iranska presidentens besök. Massor med mörka bilar med prickskyttar i ett hål i taket och i de öppna bakdörrarna, alla stridsfordon, alla soldater, alla poliser, alla prickskyttar på marken och på taken, alla civilklädda säkerhetsmän, alla automatvapen. Så skyddas en diktator.

Att se rollfördelningen mellan man och kvinna vid besöket hos den muslimska familjen vid gränsen. Mannen för samtalet, fru och döttrar sköter köket eller sitter tysta. Att känna den oerhörda värmen och generositeten från dom alla. "Vi är inte som ni tror i väst. Vi vill ha fred!" När dom har bjudit på sig själva och utsökt förplägnad kommer mannen ut till vår buss när vi skall åka med små presenter som han ger oss. Vi smälter över denna mänskliga värme.

Libanon är så ofta krigsskådeplatsen för för de stora världsmakterna som sponsrar krigen.