Kanske jag är den som minst av alla tål ensamhet?

Hej igen bloggen!

Nu är det nya upplevelser. Jag upptäckte när jag var ensam att det var väl mycket ensamt och jag saknade min fina relation. Jag som är den som jämt säger att jag vill vara ensam och fri kanske är den av alla som sämst tål ensamheten.

Den där friheten var inte längre lika viktig. "Varför går jag här och plågar mig själv för att inte tala om vad jag plågar min kvinna".

Efter bara någon vecka var vi tillsammans igen och har haft det jättefint efter det. Inga bråk.

Var det jag som var orsaken till bråken samtidigt som jag uppfattade att det var hon som var orsak. Jag drevs av min "frihetsdemon". Denna orsakade min rastlöshet som kanske utmynnade i oenigheter. Mycket intressant tycker jag själv.

Jag kanske fick en ny ungdomstid efter Evas död och sorgen av detta. Det kanske börjar lugna ner sig. Kanske upprivenheten efter min lyckliga tid med Eva i 44 år kräver tid för att lägga sig.

Jag kan inte analysera detta nu när jag befinner mig mitt i skeendet. Allt kan fortfarande hända och jag är ödmjuk inför det.

Samtidigt som allt pågår är jag dock glad och lycklig över livet och allt som händer nu. Det är spännande. Dessutom känner jag mig mycket fri i den lyckliga relation som jag har nu.