Att släppa taget och åka med!

Jag är nu några dagar helt ensam på Änglagård. För första gången efter Evas död, 2.5 år sedan, känner jag en harmoni och ro att vara här. Jag njuter av naturen i det fina höstvädret och får faktiskt ro att läsa böcker igen för första gången

Jag inser med tiden att en så stor förändring som att förlora sin livspartner efter 44 år tillsammans är större än vad jag har anat. Man genomgår olika faser av olika sorters vilsenhet. Det blir en iver att göra allt det som man inte kunde göra i äktenskapet. Ibland blir ivern för stor och går väl långt och fel.

Man måste väl också förstå att denna process ännu inte har kommit till sin ände utan att det kommer nya faser.

Jag bara åker med, Det verkar som att det är någon annan som styr och under tiden trivs jag faktiskt jättebra. Jag tror att det inte är bra att sätta sig på tvären mot flödet utan att följa med. Svaren finns alltid i den inre rösten. De kommer alltid mycket tydligt när jag står vid vägskälet, men först då. Alla förändringar måste vänta tills den markerar och säger att det är dags. Inte förr! "Var sak har sin tid!"

Ibland måste man också gå fel för att få egen insikt och erfarenhet om att det var fel!