Igår såg jag filmen "Jag är Ingrid". Den var inte väldigt bra men inte heller dålig. Den skapade dock en del funderingar hos mig och det är ju inte illa. Sådant gillar jag. Allra helst om det kan komma insikter som vänder upp och ner på mina tidigare uppfattningar.
Ingrid Bergman levde sitt liv fullt ut. Hon uppnådde det hon verkligen ville. Hon blev internationellt berömd skådespelerska hos dom mest intressanta regissörerna i världen. Hon drevs av sitt intresse och av sina inre drivkrafter.
Lidande av allt detta blev hennes barn och tidigare makar när hon förälskade sig i nya personer och lämnade det gamla. Barnen fick vara utan sin mamma i långa tider. I ett fall hela 5 år.
Det är ju inget ovanligt bland berömdheter i kulturbranschen såsom Ingmar Bergman, August Strindberg m.fl. men Ingrid som dog i cancer vid 67 års ålder ångrade ingenting. Hon levde för det hon kände i sitt inre vid varje nytt nu och var alltid glad och nöjd med sitt liv.
Jag som har lätt för att få samvetskval för det ena och det andra fick tankarna att verkligen leva efter det jag känner och följa min inre vilja. Den känns tydligt var gång jag stannar upp och tänker efter, vilket jag gör dagligen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar